flisas

Idag när jag var ute på promenad med tre av mina älsklingspojkar tänkte jag på döden... När jag var liten dog några älskade djur - Ida och Emil. Det blev värre för varje gång någon dog. Jag grät, skrek och var väldigt ledsen... Det tog några dagar, kanske någon vecka innan livet återgick till ett ganska normalt liv... Sen dog farmor och farfar, Boogie och Tjipp. Smärtan i bröstet var ännu tydligare... Påtagligare. Sen dog morfar och jag tänkte väl att det var ungefär det värsta som kunde hända - men insåg trots allt att han var gammal, även om han var pigg in i det sista. Han hade levt ett bra liv. Sen fick jag missfall - och var så ledsen i några veckor att jag inte trodde att man kunde gråta mer - fast även då så insåg jag att det finns värre saker som kan hända... Veckorna gick och jag blev gravid igen. När oron så småningom gav vika kunde jag vara glad igen. jag kunde inte längre sörja det lilla Livet som dog - jag hade ju ett nytt Liv i mig, som växte, och det hade ju inte funnits om inte det andra hade dött... Sen dog Mamma. Varje gång någon dör känns det bara värre. Nu har det snart gått åtta månader, och fortfarande är det svårt att andas till och från, fortfarande kommer tårarna utan förvarning... Om det bara ska kännas värre och svårare för varje gång man förlorar någon så vet jag inte om jag vill vara med längre... Fast det är klart att jag vill...

Några dikter som jag skrev någon gång, av någon anledning...



MIN TRO PÅ LIVET ÄR EVIG.


Jag tror på livet,

även när jag tvivlar.


Men jag tvivlar på människorna -

som hatar -

istället för att älska

som förstör vår jord,

utan att se konsekvenserna.



Jag tror på livet,

men inte på människorna -

även om jag verkligen skulle vilja.



SPEGELFLICKAN.

Hon
Flickan
stryker bort håret
från det bleka
magra ansiktet
Det blottar verkligheten
som är så overklig
Hon
Flickan
tittar djupt in i spegeln
hon möter en blick
som är tom
men ändå utspeglar
sorg -
de är tårfyllda
Hon
Flickan
gråter
hennes hjärta gråter
av ensamhet
och svek
Hon
Flickan
ser en kropp
den är tunn
och skakar
Jag ser att
Hon
hennes gestalt
förtvivlat ropar efter hjälp
men inget skrik hörs
från hennes torra läppar
Hon
Flickan
drömmer
om att bli älskad
känna värme
och kärlek
Hon
Flickan
i spegeln är jag
Hon är
Flickan i spegeln




Han dog igår

eller var det en månad sedan

kanske var det ett år sedan

Jag vet inte riktigt

Det kan ha varit en vecka sedan

Jag är inte riktigt säker

Men jag vet att jag saknar honom

Snälla - låt mig träffa / se honom en sista gång

För jag älskar / älskade honom.



Dödens mening.

Hans ögon är uttryckslösa,
där han går på stans kullerstenar,
sparkar på en blå cykel.
Aldrig mer kommer han att hindras,
från att ta vad han vill ha.
Vindarna tar honom med,
sakta,
ner i graven.
Tyst och stilla,
ingen märker att han inte finns.
Han vet att det är meningslöst att dö.

Förändringens sekund.

Jag kan ännu minnas lyckan av sommarlovskänsla...

Jag minns alla kramar och glada skratt...

alla barn som hade en hel sommar -

ett helt liv

framför sig.

Jag kan även minnas dig,

och orden som ändrade allt....

Skratt till gråt...

Glädje till sorg...

Vitt till svart

Liv till död...

Ännu kan jag minnas den vita kistan...

Ännu kan jag minnas dig...-

du som lämnade oss för evigt -

just den dagen som jag ännu kan minnas...

 

Ingenting.

Jag hör ett kvidande läte.

Det tar lång tid för mig att förstå,

att det är mina egna suckar.

Jag ropar,

men ingen svarar,

inte ens ekot når mig.

Jag känner en vindil,

så isande kall,

som allt annat...

Mitt hjärta orkar inte pumpa runt livet och värmen i mina tunna ådror,

längre...

Allt som finns kvar av mitt forna jag .

är ett liv av bara ett skört skal.

Bräckligt...

Ser du mig,

ser du rakt igenom mig.

Du ser ingenting -

jag är ingenting...

 

PARKENS TYSTA ROP.

I parken.

En ung kvinna.

Ropar.

Ingen hör.

Ingen ropar väl,

inte om man är normal.

Ingen såg henne.

I alla fall gick de förbi.

Hörde inte hennes rop.

Kanske ropade hon för att alla gick förbi,

för att ingen hörde,

för att hon inte hade någon.

Varför ropade hon,

det vet ingen,

ingen hörde,

vi får aldrig veta,

det var ingen som frågade henne,

nu är det försent -
om ni, mot förmodan, undrar,

så begravdes hon i går.

RAKBLADET MIN BIBEL.

Svarta kläder

skinn och läder

Känslor

Mänskor

Svart

både dag och natt

bara ett rakblad glimma

livet passerar revy som i dimma

Sakta drar jag med rakbladet över handen,

klipper av livsbanden

Blodet rinner

ingen kommer att märka att jag försvinner

Jag har mist livsglöden

den enda jag tror på är döden

Rakbladet har blivit min lovsång,

jag drar med det en sista gång

innan allt blir svart

innan kroppen blir matt

innan det stora klivet

bort från livet

innan allt tar slut

och livet, för alltid, dör ut.

Nä, livet blir inte enklare att leva - som jag trodde när jag var liten... Ingenting är enklet. Möjligtvis att älska!

Om en stund kommer Carolina och Mia - vi ska träna hund (jag passade på att träna Kenzo när jag var ute - uppletande lite lydnad) och äta våfflor. Ikväll ska jag nog träna knät. Igår red jag - lika kul och svårt som vanligt... Kram