31/3; två år sedan
Två år sedan missfallet... Lika fin vårdag idag som det var då.
Vi tränade sök idag. Vi fick tårta av Ingemar - han blev uppflyttade till eliten förra helgen. Barnen var med. Solen sken. Vi åkte hem. Fixade i trädgården. Körde lite uppletande. Jag cyklade en runda med Kenzo - han blev lite halt. Fikade. Badade med barnen. Och jag kände hur trycket blev större i böstet - nu var det inte missfallet jag sörjde. Det var mamma. Tårarna rann när jag lagade mat...
En fin vårdag. Hon hade kommit hit. Suttit på trappan och fikat. Lekt med barnen. Så enkelt. Jag insåg att sorgen nu inte är som den var - men nu känns den mer definitiv, nu börjar Aldrig komma ifatt, nu är det över nio månader sedan jag träffade henne... Jag hör mammalediga på stan som ska ringa mormor för att kolla vad hon gör... Jag kan bli så avis... Jag hör vänner som ska hem och äta hos sina föräldrar som fyller år - våra högtidsdagar kommer aldrig mer bli desamma... Jag fick inte vara med på min mammas sextioårsdag - jag kommer aldrig mer att fira hennes födelsedag... Jag blir avis. Jag hör vänner som är trötta på sina mammor - men nu har de så gott som slutat att klaga inför mig, de får ju bara en "menduhariallafallenmammablick"... Jag hör vänner som blir stöttade av sina mammor, som får hjälp av sina mammor... Jag blir avis. Jag har vänner som stöttar och hjälper mig - men det kan aldrig bli samma sak...(även om jag är så tacksam för dem!).
Nu ska jag gå ner och gosa med barnen lite innan det är läggdags för dem!
Vi tränade sök idag. Vi fick tårta av Ingemar - han blev uppflyttade till eliten förra helgen. Barnen var med. Solen sken. Vi åkte hem. Fixade i trädgården. Körde lite uppletande. Jag cyklade en runda med Kenzo - han blev lite halt. Fikade. Badade med barnen. Och jag kände hur trycket blev större i böstet - nu var det inte missfallet jag sörjde. Det var mamma. Tårarna rann när jag lagade mat...
En fin vårdag. Hon hade kommit hit. Suttit på trappan och fikat. Lekt med barnen. Så enkelt. Jag insåg att sorgen nu inte är som den var - men nu känns den mer definitiv, nu börjar Aldrig komma ifatt, nu är det över nio månader sedan jag träffade henne... Jag hör mammalediga på stan som ska ringa mormor för att kolla vad hon gör... Jag kan bli så avis... Jag hör vänner som ska hem och äta hos sina föräldrar som fyller år - våra högtidsdagar kommer aldrig mer bli desamma... Jag fick inte vara med på min mammas sextioårsdag - jag kommer aldrig mer att fira hennes födelsedag... Jag blir avis. Jag hör vänner som är trötta på sina mammor - men nu har de så gott som slutat att klaga inför mig, de får ju bara en "menduhariallafallenmammablick"... Jag hör vänner som blir stöttade av sina mammor, som får hjälp av sina mammor... Jag blir avis. Jag har vänner som stöttar och hjälper mig - men det kan aldrig bli samma sak...(även om jag är så tacksam för dem!).
Nu ska jag gå ner och gosa med barnen lite innan det är läggdags för dem!
Kommentarer
Postat av: Helen
Lisa! Din mamma var underbar och jag førstår att du saknar henne. Mycket och alltid. Många kramar från Helen
Postat av: Anna M
Missfall är förfärligt och den sorgen ligger med dig för alltid. Och jag vet ju hur du sörjer din mamma. Tänk att jag har min i livet men ingen relation till henne. Så orättvist livet kan vara. Du skulle ju ha mormor där hos er.
Kramar
Trackback