flisas

Tänk om man, mitt när man känner sig som mest otillräcklig, kunde se att det är precis tvärtom! Att man kunde se alla de leenden man skapar, den människa man tröstar, den människa som man faktiskt hjälper... Alla de människor som drar, sliter, och ropar efter en- bara för att man Vill att precis den personen ska komma! Vara nära. Trösta. Hjälpa. Finnas där. Och ibland får man prioritera. Välja. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Och det får andra acceptera. Kanske är det bättre att stanna upp - vara tillräcklig där man faktiskt är - och inte bara rusa vidare och bli otillräcklig för många?

I mitt yrke känner jag ganska ofta att jag inte räcker till. Att jag inte hinner se alla tillräckligt mycket. Att jag inte hinner hjälpa alla som vill ha hjälp, stötta dem som behöver komma vidare. Ibland kan jag leva med det - förstå att det är så min vardag är. Ibland känns det riktigt jobbigt.

Och det är ju inte bara på jobbet armarna är för få, timmarna inte tillräckligt långa, och splittringen blir för stor att man ska känna sig nöjd. Inte ens hemma kan man var nöjd. Inte alltid i alla fall. Men ibland. Och ibland lyckas jag se tillräckligheten i otillräckligheten. Se dem jag faktiskt lyckas hjälpa. stötta, älska - trots att jag inte hinner med alla, alltid.

Idag har farmor varit här. Linus har vart bättre. Inte sovit på hela dagen. Varit rättså nöjd. Imorgon får nog L gå till dagis.

När Anders och jag kom hem, lagade vi fisk, och sedan gick vi en runda med hundarna. Skickade långa budföringar i skogen.