flisas

För 14 år sedan vandrade A och jag genom natten. Vi hade varit på inspark i parken. Vi blev ett par, och har varit det sedan dess. Jag ångrar inte en dag. Jag älskar honom innerligt - varje dag, varje natt. Inte kunde vi då gissa att just denna natt - 14 år senare - skulle vi för första gången ha en son som verkligen är vaken på natten. Det har nog aldrig hänt tidigare att han varit så vaken en natt, så ledsen. När jag plockade över honom till vår säng, just är mina ögonlock blivit sådär skönt tunga, och skulle sluta sig för att öppnas sådär 8 timmar senare, så bara kravlade han runt. Kom inte till ro - det gör ju inte han. Men eftersom han är lite sjuk, ville jag se hur han mådde och gjorde ett försök. Det resulterade i en timmes kravlande. Sedan försökte Anders lägga sig inne i hans säng med honom, det funkade inte heller. Jag tog honom till vår säng igen - samma sak igen. Jag gick ensam och la mig i Ls säng. Han kom efter en stund. Nu har jag lagt honom i hans egen säng igen. Jag hör honom. Han komemr inte till ro. Han är ledsen. Tänk om han kunde ropa något annat än "mamma" - det skär i bröstet... Mina ögon är grusiga. När jag tänker på morgondagen - så blir jag ännu tröttare. Och jag förstår inte hur han ska orka gå till dagis. Linus som aldrig varit vaken en natt - inte ens som bebis. Nu denna natt - 14 år senare, lär han oss lite mer vad kärlek är. Vad det frestar. Vad det klarar. Hur man funkar. Och jag önskar bara att jag fick sova. Gott. Hela natten.