sista januari - vilken verklighet?!
Ibland undrar jag vilken verklighet jag lever i?
Jag stressar. Vaknar med migrän. Tar en tablett. Går till jobbet. Sliter som ett djur. Jag är aldrig rädd. Men borde jag vara det? Dagen är fylld av öden, möten och verkligheter som möts. Man hör talas om elever som blir trakasserade under lång tid - innan vi kanske får reda på det. Eleven vill inte anmäla - för vad händer då? En annan blir uppkallad till idrottsplatsen för en "uppgörelse", troligtvis för att han är lite "annorlunda" - han vågar inte polisanmäla... En annan finner sitt skåp - nerkissat och får hjälp av städerskorna att städa upp - och blir rädd för att jag ska bli arg för att han är sen... Jag försöker hjälpa - men hinner inte med alla. i pratar om vikten att ta lärarens tid när det verkligen inte behövs. Att alla har rätt till hjälp och tid - oavsett var i kunskapsprocessen man är. Vi sitter och pratar utveckling med elever som inte ens klarar av att få med sig rätt böcker till lektionen. En elev bryter ihop, man tröstar och kramar om och rusar vidare... Man ringer en förälder, skickar ett mail, uppdaterar hemsidan, rättar några prov, planerar lektioner, rättar några läxor och skriver lite kommentarer... Vi lärare vet ändå bara en bråkdel av det som händer. Skolledningen vet betydligt mer - men eleverna vet mest... Är detta verkligheten jag vill att mina barn ska leva i?
Är detta verkligheten?
Jag är rättså nöjd och glad - trivs på mitt jobb. Men när jag tänker på alla de stackare som går dit med en klump i magen Varje dag - då gråter jag. Vi pratar med de "dumma" - men kan inget göra, åtminstone snabbt nog, de snälla får ännu mer skit... Tänk på inte ICA köpt upp Konsums lokaler utan fönster - då kunde vi köpt dem. Vi kunde knölat in de dumma, stoppat in lite böcker och boxningskuddar, och så kunde de fått stanna där tills de blivit snälla... Förmodligen inte rätt sätt - men ibland blir jag så trött... Idag skriver man i Smålandsposten att eleverna i skolan är dåliga i matte och på att läsa, att de har låg kreativitet, och att ordningen och disciplinen är usel...
Nu ska min verklighet fortsätta med Malins blåbärspaj och en kopp kaffe, rena barn och filt - det blåser i sort sett storm ute, och är kallt. Krama varandra!
Jag stressar. Vaknar med migrän. Tar en tablett. Går till jobbet. Sliter som ett djur. Jag är aldrig rädd. Men borde jag vara det? Dagen är fylld av öden, möten och verkligheter som möts. Man hör talas om elever som blir trakasserade under lång tid - innan vi kanske får reda på det. Eleven vill inte anmäla - för vad händer då? En annan blir uppkallad till idrottsplatsen för en "uppgörelse", troligtvis för att han är lite "annorlunda" - han vågar inte polisanmäla... En annan finner sitt skåp - nerkissat och får hjälp av städerskorna att städa upp - och blir rädd för att jag ska bli arg för att han är sen... Jag försöker hjälpa - men hinner inte med alla. i pratar om vikten att ta lärarens tid när det verkligen inte behövs. Att alla har rätt till hjälp och tid - oavsett var i kunskapsprocessen man är. Vi sitter och pratar utveckling med elever som inte ens klarar av att få med sig rätt böcker till lektionen. En elev bryter ihop, man tröstar och kramar om och rusar vidare... Man ringer en förälder, skickar ett mail, uppdaterar hemsidan, rättar några prov, planerar lektioner, rättar några läxor och skriver lite kommentarer... Vi lärare vet ändå bara en bråkdel av det som händer. Skolledningen vet betydligt mer - men eleverna vet mest... Är detta verkligheten jag vill att mina barn ska leva i?
Är detta verkligheten?
Jag är rättså nöjd och glad - trivs på mitt jobb. Men när jag tänker på alla de stackare som går dit med en klump i magen Varje dag - då gråter jag. Vi pratar med de "dumma" - men kan inget göra, åtminstone snabbt nog, de snälla får ännu mer skit... Tänk på inte ICA köpt upp Konsums lokaler utan fönster - då kunde vi köpt dem. Vi kunde knölat in de dumma, stoppat in lite böcker och boxningskuddar, och så kunde de fått stanna där tills de blivit snälla... Förmodligen inte rätt sätt - men ibland blir jag så trött... Idag skriver man i Smålandsposten att eleverna i skolan är dåliga i matte och på att läsa, att de har låg kreativitet, och att ordningen och disciplinen är usel...
Nu ska min verklighet fortsätta med Malins blåbärspaj och en kopp kaffe, rena barn och filt - det blåser i sort sett storm ute, och är kallt. Krama varandra!
Kommentarer
Trackback