flisas

Det är lätt att minnas hur julaftonarna var... Hur glad man var, hur roligt vi hade, hur mysigt och gott det var. Inga orosmoln, inga bekymmer. Det är bra nu också - kanske ännu bättre - när man ser sina egna barn tindra med ögonen, våga sig fram till tomten, röra vid honom, säga tack. Det kanske är det som är det bästa? Precis det man vill? Även om det inte är lika enkelt längre. Även om man saknar och tänker på hur man skulle vilja ha det.
Någon hade hunnit före oss till graven idag - jag blir så glad när andra har tänkt på det också. Jag är glad. Jag lever det liv jag vill leva. Jag har så många runt mig att älska, att vara tacksam för. Men overklighetskänslan finns där. Känslan av att inte räcka till, att inte göra rätt, säga rätt, vara rätt - inte ofta, inte alltid, samtidigt som jag är övertygad om att det är just så här som det är att leva.
"Var nöjd med allt som livet ger och allting som du kring dig ser
glöm bort bekymmer, sorger och besvär.
Var glad och nöjd
för vet du vad
en björntjänst gör ju ingen glad.
Var nöjd med livet som vi lever här."
Go jul!