flisas

Tänk vad mycket som kan oroa en mamma...
Hur har barnen det på dagis, i skolan? Har de kompisar? Ringer det lika många kompisar till Klara - som hon försöker ringa? Vill andra leka med Klara? Är Linus som andra barn? Hör han? Hur bra ser han? Är nacken mer eller mindre sne? Hur kommer han att klara konkurrensen? Kommer han ifatt? Jag kan få en klump i magen när jag tänker på mina barn. Man kan skydda dem från mycket men långt ifrån allt. Jag vill hjälpa dem. Jag vill få dem att må bra, vara älskade. Det är så lite man rår över. Skrämmande. Jag kan ge dem kärlek. Jag kan försöka få dem att vara trevliga mot andra. Jag kan finnas här. För dem. För alltid. Räcker det? Är jag tillräcklig? Borde jag jobba mindre? Skulle det vara bättre? Vad är bäst?

Citat från Kaj Pollak (- jag var på en föreläsning av honom när jag bodde i Halmstad. Om du har möjlighet att lyssna på honm någon gång så gör det!):
Tänk om det är sant att: Varje tanke jag har om en annan människa skapar antingen glädje, harmoni och balans inom mig - det vill säga lycka -
eller någon form av störning, irritation och avstånd - det vill säga olycka.