flisas

Idag skulle mamma fyllt 63. Om inte… Om inte hade varit... Oväntat. Om hon inte hade dött en månad innan hennes 60årsdag. Jag skulle kunna skriva om den oväntade döden. Eller den fina dagen då hon gick vidare. Det var mamma överallt. I solen. Molnen. Himlen. Men inte hos mig. Jag ville inte röra henne. Jag stod på avstånd.
Jag skulle kunna skriva om den starka kvinna som min mamma var. I de flesta lägen. Den trygghet hon var. Den värme hon gav. All kärlek. Lite udda. Men så fantastisk. En mamma Eva, för så många mer än mig och Humpe. Hon gav mer än de allra flesta, av sig själv. Så otvunget. Att bara säga att mamma var snäll, det skulle vara att förminska henne. Hon var godhjärtad, men aldrig någonsin mjäkig. Hon var aldrig ett offer.
Jag skulle kunna skiva om den inspirationskälla mamma var för mig… En förebild på många sätt. Hon hade en sån närvaro. Mamma har alltid funnits där för oss alla. Mitt och mammas band stärktes när jag själv fick barn. I princip sedan den dagen som jag fick min dotter har jag och mamma pratat med varandra varje dag. Och var det någon jag pratade med om problem, vilka de än var, så var det mamma. Mamma har alltid sett till att vi fått de bästa förutsättningarna för att få ett bra liv. Och samtidigt låtit oss göra våra misstag, som nog är oundvikligt. Ofta har man känt efteråt att man borde lyssnat på mamma från början. Och många gånger körde hon upp för grusgången precis i rätt stund för att få mig att ta mig upp till ytan igen. Eller så ringde hon precis när jag behövde det som mest. Hon visste när det var lagom. Hon rände inte här i tid och otid. Som mormor var hon fantastisk. Klara hade en mycket stark relation till sin mormor och pratar om henne dagligen. Linus hann aldrig lära känna sin mormor…
Jag skulle kunna skriva om de dagar vi fick tillsammans. Om allt hon gjort för mig. Om alla gånger hon har ställt upp för oss. Den tid som hon formade mig – till den jag är. Och Klara till den hon är. Eller om den tid som nu har gått – och som har påverkat mig oerhört mycket. Fått mig att växa, men också att krympa. Fått mig att klara mig utan att ringa mamma. Det är alldeles för lite tid vi fick. Vi hade så mycket kvar. Mamma hade så många dagar kvar – så mycket mer att ge. I en evighet kommer jag sakna mammas trygga famn. I en evighet kommer jag att längta efter att få höra hennes röst igen. I en evighet kommer jag att sakna, älska och sörja min mamma. I en evighet kommer jag minnas min mamma. Jag kommer minnas hennes genomträngande blick – den som såg, den som förstod så mycket mer än vad jag nånsin förstod. Jag minns hennes glädje. Alldeles för lite tid tillsammans. Och samtidigt, alldeles tillräckligt med tid för att forma mig till den människa, och mamma jag själv är idag.
Jag skulle kunna skriva om de otaliga tårar som har trillat. I ren frustration. I en gråtande hög har jag fallit ihop. Släpper fasaden. Jag kan skämmas för att jag är så ledsen. Precis som jag kan skämmas för att jag återigen kan vara glad. Jag skulle kunna skriva om de tårar som inte har trillat. Om de gånger då jag biter ihop. Jag gråter mest i min ensamhet. Det här är nästan det enda stället där jag uttrycker min sorg. Vill jag visa mig stark? Vad är det som gör att jag inte vill blotta mig för människor? Vad är jag rädd för? Jag vet ju att alla har rätt till sin sorg. Sitt öde. Man får må dåligt. Och man får visa det… Men kanske vill jag inte besvära någon. Eller erkänna hur ledsen jag är... Jag skulle kunna skriva hur jag gråter för pappa, för att han miste sin kärlek för tidigt, innan de hann göra det som de skulle göra sen… Jag skulle kunna skriva hur jag gråter för mig och Humpe för att vi miste vår mamma… För mina och Humpes barn som miste sin mormor/farmor för tidigt. Jag skulle kunna skriva hur jag gråter för att mormor förlorade sitt barn. Jag skulle kunna skriva om alla som saknar – hur jag gråter för alla där det fattas en del, en alldeles för stor.
Jag kan skriva om begravningen – som var fin. Men hysterisk. Om den ”trevliga” festen efteråt. Om prästens fina ord. Alla kramar och vackra ord. Eller om urnsättingen. När vi äntligen hade bestämt oss var mamma skulle vila. Om hur man förklarar att mormor ska ner i marken – trots att hon är i himlen. Om hur man berättar att den lilla dottern inte ska träffa sin älskade mormor mer. Eller så skulle jag kunna berätta om hur Klara idag hördes prata med mormor i himlen. Om den fina mormorn hon har – men som är i himmelen, och som hon säkert minns mer som ett fenomen, för att vi pratar om henne, än som den älskade vän hon var för K.
Jag skulle kunna skriva om min fantastiska familj, mina vänner och mina bloggläsare som försöker förstå min sorg. Som finns där. Jag skulle kunna skriva om alla gånger hon fattas mig så oändligt. På barnens kalas. Mors dag. Julafton. På Ekö. Alla små saker som jag vill berätta. Otaliga är gångerna jag har stått med telefonen i handen och velat ringa. Och många gånger tar jag för givet att det är hon som ringer och frågar hur vi mår. Eller frågar ingenting – eller allting. Bryr sig. Eller om den gången jag raderade hennes telefonnummer från min adresslista… Vissa dagar är saknaden större. Vissa ställen påminner mer om mamma. Vissa dagar är överdjävliga.
Tacksamheten finns i de människor som Verkligen vill försöka förstå. Som möter mig. Och jag kan förstå hur enormt svårt det måste vara. Att möta någon i sådan sorg som jag befinner mig i. För har man inte upplevt det själv så kan man bara inte sätta sig in i det. Lika lite som jag kan sätta mig in i min pappas sorg. En del försöker. Många har försökt jämföra med när de förlorade en farfar eller farmor… Det blir bara fel - för det är långt från samma sak. Och det finns människor i mammas ålder som inte har varit med om samma sak som jag… Det finns egentligen ingen tacksamhet i det som skett. Inte för att det gick fort. Inte för att vi trots allt haft varandra länge. Det fanns liksom ingen mening med att mamma dog. Inte innan sextio. Hon ville inte dö! Det är inte meningen! Det är inte så livet ska vara! Aldrig. Att säga att man faktiskt inte vet vad man ska säga när man möter min, och andras sorg - det är starkt tycker jag. Det behövs inte mer. Jag skulle kunna skriva om allt det jag inte säger… Visst pratar jag om mamma. Vill inte att andra ska glömma henne. Jag berättar och pratar om henne – hur hon var, om begravningen – om allt. Jag har inga problem med det. Men jag distanserar mig på något sätt. Vill inte ha en massa medlidande. Det är så fint med människor runtom som bryr sig, men när de ser ledsna ut, känner jag att jag måste trösta dem… Jag säger att jag är tacksam, att mamma var min bästa mamma, att jag är tacksam för att hon slapp lida länge, att det var en vacker dag då hon dog. Men egentligen finns det inget att vara tacksam för. Jag känner mycket mer än så. Och jag har fortfarande svårt att förstå att hon är borta. För alltid…
Jag skulle kunna skriva om hur mammas död har förändrat mig. Hur jag har blivit ensam. Trots familj och vänner – så är jag ensam. Hur jag har levt i en bubbla. Känt mig vilsen och bortkommen – utan alla goda råd från mamma. Hur jag inte har varit fullt närvarande. Jag skulle kunna skriva om hur dagarna som ändå går trots allt, gör det lite lättare att andas. Och jag skulle kunna skriva hur tacksam jag är att pappa trots allt verkar ha det bra. Han får känna närhet och kärlek. Jag skulle också kunna skriva om hur jag tycker så synd om mormor som har mist sitt barn. Om den bitterhet hon verkar känna, den ångest som syns i hennes ögon. Och den ångest jag ofta känner för att jag inte ägnar mormor tillräckligt med tid och omtanke. Jag skulle kunna skriva att jag inte klarar mig utan min mamma – men det hade inte varit sant. Jag tar mig ju igenom dagarna. Jag lever. Jag kämpar. Jag försöker. Hon har lärt mig det. Hon hade inte velat något annat.
Jag skulle kunna skriva om omet – som alltid kommer finnas i mig, men som så många har talat om för mig att det inte hade spelat någon roll. Men jag kommer alltid att undra om det hade hjälpt att åka in till sjukhuset redan på kvällen innan hon dog…
Jag skulle kunna skriva om så mycket – men det blir bara vimsiga meningar. Jag har varit på kyrkogården idag med en fin bukett. Viskat några ord. Fällt några tårar. Det enda jag egentligen vill skriva är min längtan, min saknad. Det enda jag vill är att mamma var här – allt annat känns dumt att skriva. Att hon hade firat lilla Maltes födelsedag på Ekö. Grattis älskade Maltevännen! Grattis älskade mamma! Grattis på födelsedagen!
Anders spelar tennis. K och Agnes ska sova över. Livet fortsätter.