flisas

Trots regn, så har Klaras dag varit fin. Fina vänner. Fina presenter - Klra var så lycklig över allt fint hon hade fått. Det är underbart att känna så fina människor som vi gör, som kommer och hälsar på. Och några har ringt, tänkt på oss! På vår finfina Klara! Vänner som ger av sig själva. Jag blir nästan tårögd när jag tänker på er! Just nu känner jag mig lite gråtig. Det kommer inga tårar. Men kroppen är trött. Anders fiskar. Barnen har lagt sig - och det märktes att det var en lite annorlunda dag för Linus. Han bråkade en del med mig - drog och slet. Det var länge sedan sist. Sedan ville han åka båt och bil, när vännerna åkte hem. Och när han skulle lägga sig, fick jag gå ett par gånger upp och ner för att han skulle bli nöjd. Några tårar steg upp i ögonen efter duschen, då kom saknaden av mamma. Hon fattas oss så ofantligt sådana här dagar! Men mest är jag glad... över den fina familj som jag har, över de fina vänner jag känner, över livet jag faktiskt Lever! Min kropp är inte bra - jag har en axel som jag inte kan ligga på om jag inte håller i den, eller lägger mig i framstupa sidoläge annars hoppar den ur led (förutom att den alltid hoppar om jag lyfter den 90 grader), en höft värkte, en led i tån krabbar, ifrån ryggslutet går det ilningar ner i högerbenet, ett migränanfall stoppades på förmiddagen med eaze - men det är den kroppen jag har, och den kroppen har fött två fina barn! Det är ju helt otroligt! Jag är mamma till Klara som har blivit 7 år idag! Jag minns oron när jag väntade henne - den var dock inte lika stor som den när jag väntade Linus. Då hade jag ju haft ett missfall mellan - och insett att ultraljud gör man inte bara för att det är kul att få se sin bebbe... Men jag hann ändå läsa mycket, tänka mycket och oroa mig en del när jag väntade vår första bebbe. Jag bröt ju foten. Låg hemma. Klappade magen. Väntade. Och stor del av mammaskapet är ju en slags oro. Långt innan man blir gravid - hinner man ju fundera många gånger på om man är en av dem som aldrig kan få barn. Och sedan på om det är ett livsdugligt litet frö man har sått - eller ett av dem otaliga som kommer ut i en strid ström av blod... Vi har varit med om både och... Och när de blir större funderar man på allt otrevligt som kan hända dem. Allt från mobbing och utanförskap till trafikolyckor och våldtäktsmän. Men jag går inte runt och är orolig hela tiden - det kommer över mig i små doser. Jag tillåter mig själv, och mina barn, att Leva, få känna sig trygga i otrygghetens värld som man ändå inte kan skydda dem ifrån. De ska veta att jag är deras trygghet - jag finns här. Alltid för mina barn. På något sätt.