flisas

Inte en tillräckligt vacker dag för att dö?! Trots att solen sken från klarblå himmel, trotsade pappa döden. Marianne hade åkt in med honom på morgonen, och det misstänktes en stroke. De röntgade. Och det verkade rättså bra. Men så plötsligt blev det sämre - han var helt borta och de fick ingen kontakt med honom. Vi packade snabbt ihop från ett somrigt Ekö, och jag bad Marianne P åka dit och vara stöd och hjälp för Marianne. (Tack snälla alla snälla Mariannar, Stinakajsa, Jörgen och alla andra som tänkt på oss idag.) Vi kom dit, och då hade läkaren tyckt att Humpe skulle komma från Sthlm - för det var mycket ovisst. Och när jag kom dit sa sköterskan att det inte såg bra ut - han var inte kontaktbar och märkte nog inte att jag kom dit. Det var riktigt otäckt. Han skulle ner på ny röntgen efter konsultation av överläkaren, och så fick han Stesolid för att kunna ligga stilla. Vi tog en snabb fika, och när vi kom upp igen, var han vaken. Han såg dåligt, munnen hängde lite och han sluddrade lite Men han var vaken, han kände igen oss, han kunde prata, skratta och ville ha mat. Efter en stund kom barnen och Anders, och sedan åkte vi hem för att få i oss lite mat och jag hämtade Humpe på flyget och vi åkte tillbaka till sjukhuset. Fortfarande stabilt läge. Han lever. Vi vet inte vad det beror på eller vad som hände - kanske en stroke, kanske ett ep-anfall som löstes av stesoliden. Vi vet inte vad som händer, men just nu lever han. Och kanske vågar vi hoppas på en fortsättning? Det har varit en turbulent söndag. Från skratt, till gråt. Från visshet om livet, till ovisshet om allt. Från glädje till sorg. Fån liv, till död - eller åtminstone nästan död. Och tillbaka. Tillbaka till livet. Tillbaka till? Kroppen är trött. Men det kommer dröja innan den kommer till ro. Jag är inte mogen ännu. Jag klarar det inte. Jag behöver min pappa. Min älskade pappa! Var rädda om er.