1/6; måndag
Ännu en varm dag. Skillnaden är bara att jag har jobbat idag (sista rycket nu - prov och rättningar, lektioner in i det sista. In i kaklet. Eleverna går i å till den 16! och jag jobbar till dagen innan midsommar!) - igår var jag bara ledig.
När jag kom hem hade A köpt en ny rem till traktorn och jag klippte gräset. Åt mat. Och jordgubbar. Svenska - man ska passa på den korta (även om den har blivit längre) som de finns! Och så har jag cyklat med Stimma. Och sett ännu en orm. Jag och cykeln på ena sidan om den, S på den andra. Men den låg still. Kanske var den död? Jag tog i alla fall kort på den. Bildbevis. Brun med sicksack.
Jag läste en bra krönika av Klaus-Peter i Smp idag om barn, och döda föräldrar. Man tittar in i barnens ögon. Ser sig själv. Sina föräldrar. Man tittar in i ögonen ofta - men ibland ser man verkligen varandra. Ligger och tittar på varandra - man kan varken höra, känna eller lukta - man blir upptagen av blicken från det lilla barnet. Känenr den varma andedrkten. Så nära. Blicken fastsvetsad. De vill säga något. Så tydligt. Och trots att de inte bemästrar språket så säger de något. Linus tittar på mig. Vi förstår varandra. Ibland. Utan ord. Jag kan höra honom. Och blir panikslagen. Klara kan ställa frågan - hon är klok. Hon vill veta. Vi kan prata om det. Diskutera. Jag kan försöka förklara. Men med Linus är det ordlöst. inga ord räcker. Inga kan förklara - inga ord kan få honom att förstå. Det är så svårt att svara på frågan. "Finns du här för mig för alltid". Man andas djupt. Biter sig i läppen. Kämpar mot tårarna - ibland kommer de ändå. Frågan är så svår. Man kan inte lova. Jag har blivit lämnad av min mamma, för tidigt - mitt i ett andetag. Utan förvarning. Det enda man kan göra är att svara att man älskar honom - säga det med ord. Han tittar på mig och jag smeker honom över kinden. Pussar hans huvud. Han förstår. Jag hoppas det i alla fall. Jag tänker på döden varje dag - blir isande och kall, rädd. Vill inte dö. Varje andetag kan var det sista - jag vågar knappt andas. Måste andas. Mamma lever genom mig.
När jag kom hem hade A köpt en ny rem till traktorn och jag klippte gräset. Åt mat. Och jordgubbar. Svenska - man ska passa på den korta (även om den har blivit längre) som de finns! Och så har jag cyklat med Stimma. Och sett ännu en orm. Jag och cykeln på ena sidan om den, S på den andra. Men den låg still. Kanske var den död? Jag tog i alla fall kort på den. Bildbevis. Brun med sicksack.
Jag läste en bra krönika av Klaus-Peter i Smp idag om barn, och döda föräldrar. Man tittar in i barnens ögon. Ser sig själv. Sina föräldrar. Man tittar in i ögonen ofta - men ibland ser man verkligen varandra. Ligger och tittar på varandra - man kan varken höra, känna eller lukta - man blir upptagen av blicken från det lilla barnet. Känenr den varma andedrkten. Så nära. Blicken fastsvetsad. De vill säga något. Så tydligt. Och trots att de inte bemästrar språket så säger de något. Linus tittar på mig. Vi förstår varandra. Ibland. Utan ord. Jag kan höra honom. Och blir panikslagen. Klara kan ställa frågan - hon är klok. Hon vill veta. Vi kan prata om det. Diskutera. Jag kan försöka förklara. Men med Linus är det ordlöst. inga ord räcker. Inga kan förklara - inga ord kan få honom att förstå. Det är så svårt att svara på frågan. "Finns du här för mig för alltid". Man andas djupt. Biter sig i läppen. Kämpar mot tårarna - ibland kommer de ändå. Frågan är så svår. Man kan inte lova. Jag har blivit lämnad av min mamma, för tidigt - mitt i ett andetag. Utan förvarning. Det enda man kan göra är att svara att man älskar honom - säga det med ord. Han tittar på mig och jag smeker honom över kinden. Pussar hans huvud. Han förstår. Jag hoppas det i alla fall. Jag tänker på döden varje dag - blir isande och kall, rädd. Vill inte dö. Varje andetag kan var det sista - jag vågar knappt andas. Måste andas. Mamma lever genom mig.
Kommentarer
Trackback