flisas

Tre år sedan mitt liv, mångas liv, förändrades. Det skulle aldrig bli detsamma. Mamma dog, en del av mig dog. Det är en tuff dag - många minnen. Och framför allt känslan av tomhet kommer över mig. Saknaden är enorm. Tårarna bränner. Vi har ätit äppelkaka, den som mamma ofta bakade på Ekö. Solen har försökt ta sig igenom. Vi har försökt leva.
Tyvärr har det kommit in alger i det tjugogradiga vattnet. Linus fick in en fullträffsspark rakt på min käke - det gör riktigt ont.
Idag gör det ont.
Idag är det Tovas födelsedag - grattis.
Imorgon är en ny dag. Och trots allt, det blev lättare att andas, jag kan andas, det kunde jag knappt för tre år sedan. Jag trodde inte på alla de som försökte säga att det blir lättare med tiden - att tiden läker alla sår... Kanske är det ändå sant? Även om hon alltid kommer fattas mig - även om det emellanåt skär i bröstet.
Jag måste oxå berätta om den tidiga morgonen, när jag skulle gå ut och kissa, och märker att att Hiho knappt kan stå på benen, han är sne, gnyr och kröker rygg. Jag blir rädd, och hämtar Anders. Han piggnar till lite, Anders sover nere. Och idag har han varit som vanligt. Men det var två rädda människor som såg sin älskade hund ha ont(?) och jag tror att vi båda trodde att Hihos sista stund var kommen... Vi vet inte vad som hände. Vi vet bara att när den stunden är inne, då Hiho lider, så vill vi hjälpa honom. Vi har pratat om det. Vi tror att vi kommer vara förståndiga - kanske inte starka. Vi har en skyldighet, och rättighet gentimot våra djur. Men vi är glada att den stunden inte var idag... Idag är jag inte stark... Kanske imorgon?