flisas

Jag hatar datorn - den stängde ner sig. La av. Skulle uppdatera. Just nu. Mitt i det långa inlägget jag skrev. Börja om. Börja om från början. Var var jag? Var jag i betygsätningen? Lektioner med tidsfördriv? Lämningen på dagis - som var bättre enda tills jag skulle gå, telefonen ringde och ingen hade tid för Linus. Han blev ensam. Lämnad. Lämnad ensam. Ledsen. Var jag i spåret som slutade i en vinkelvolt - jag kom ingenstans och fick vända tillbaka. Precis som Stimma fick göra när hon gick det sedan. Hon såg förvånad ut, men vände, och gick ut i sankmarken. Jag kanske var i uppletande eller på lydnadsplanen? Kanske skulle jag just berätta att Klara har varit på tennis med Agnes ikväll, eller att Linus har varit glad och mysig för att en sekund senare bli förbytt? Han drar mig i håret, nyper mig och drar mig i kläderna och sparkas. Jag är till en början lugn. Tålmodig. Men känner att tålamodet tar slut. Ryter till på honom, samtidigt som jag försöker förklara för honom att han gör fel, och håller fast hans händer. Vill inte gå och lägga sig? Trött? Frustrerad? Arg? Ledsen? Han är bestämd och viljestark - precis som sin mor. Kanske är det därför han framkallar såna starka känslor hos mig. Alla känslor på en och samma gång. Huller om buller. Vad vill han? Jag förstår inte. Jag öskar av hela mitt hjärta att han snart har ett språk som gör att vi Verkligen kan Förstå varandra, att vi kan förklara och vara säkra på att vi vet var vi har varandra. Visst har han utvecklat sitt ordförråd. Men det är långt kvar till en kommunikation där man vet att den andra förstår. Mitt hjärta. Mitt hjärta blöder för honom. Mina tårar rinner. Jag älskar honom. Han gör mig glad. Ledsen. Arg. Vill förstå honom. Vill veta hur jag ska göra. Sa jag bara finnas där för honom. Ta hans hårda nypor i mina händer - leda honom rätt. Eller ska jag gå därifrån. Vill vara en bra mamma. Som gör rätt. Det bästa för honom...
Var jag där - mitt i frustrationen? Mitt i livet? Ingen som vet - ingen som vet. Nu är jag här...