flisas

Vi har gått en runda. Vi har hälsat på pappa. En trött pappa. Men vid hyfsat gott mod. Inga mer besked - och ibland kanske inga besked är bra besked? Jag är trött. Oändligt trött. Lite är självförvållat - en sen kväll igår, en blöt kväll, men en mycket trevlig kväll! Vi började hemma hos Jens, med bål och många skratt, och fortsatte pubrundan på PM och Harrys och fortsatte till en källare på öster som var inredd till pub - där man fick köpa till självkostnadspris. Färden hem blev lång. Och idag har jag ont i både fötterna, nacken och ryggen. Jag sov på det förstklassiga hotellet "henkeochlinda" - tack snälla! Men allt är inte självförvållat - det beror också på en oro i kroppen. En sorg. En ensamhet. I sorg är man ensam. Aldrig kan någon riktigt förstå hur man känner - även om många försöker förstå. Och jag orkar inte berätta. Kan inte berätta. Kan inte sätta ord. Och samtidigt är det ingen direkt sorg. Och oron har släppt. Lite. Försöker leva nu. Men det komemr så många känslor. Det är inte bara chocken efter att nästan ha förlorat ännu en förälder för i känslan kommer sorgen efter mamma tillbaka, gör sig synlig igen. Gör sig påmind. Och jag känner mig ensam. Många säger till mig att de inte skulle klara av att förlora en förälder - hur skulle de klara sig? Jag måste. Jag måste överleva. Det finns liksom inget val... Vad är alternativet? Jag fortsätter skratta och le - fortsätter leva, döljer mycket bakom vardagliga rutiner, som jag gjort i tre år snart. Tre år, strax efter midsommar... Det grå syns inte. Det bottenlösa svarta hålet - som visserligen går lite snabbare att komma upp ifrån nu, men det är bara för att bilden av mamma sakta tonas bort, och det vill jag inte heller. Jag vill fortfarande kunna känna henne, fortfarande vill jag räkna med henne - fortfarande hoppas jag att hon en dag kommer inrullande i den lilla grå bilen och stannar på vår uppfart... eller att det är hon som ringer. Det går inte att visa smärtan som bränner inuti kroppen - sorgeåret har gått. Jag vill nog inte att alla ska se heller, vill inte att att man ska tycka synd om mig - jag har ju det bra - jag vill bara att folk ska förstå (och där är bloggen bra...). Livet är ju bara en illusion ibland av det omgivningen tror att de ser. Men det är skönt att det finns folk som frågar hur man mår, och som vill höra sanningen - de som vill tränga bakom masken. Men också är lyhörda för att man inte alltid orkar visa sin sårbarhet och ledsamhet.
Barnen har kommit hem från Moheda - tack farmor och farfar för att ni har tagit hand om våra barn. Vi har packat inför eköresan imorgon. Där traditioner kommer brytas. Ingen stor skara folk kommer, men däremot goda vänner, Ulf och Helen. Humpe och Malin ska till Rom med Malins pappa som fyller 60, och i ejermarkshuset ska "gamlingarna" vara. Det blir annorlunda - men just i år känns det skönt att ta det lugnt, få vara med goda vänner och bara va.
Glad midsommar.