flisas

Ja tårarna kan rinna av många anledningar. Tittar på Grey. Läser en artikel... Känner mig som en dålig mamma när jag blir irriterad på barnen...Saknar min mamma i många situationer. Idag. Igår. För alltid.
Jag åker till jobbet - sitter i bilen på väg någonstans eller ingenstans och tänker att mamma är död, jag vet ju det - men det slår mig, med full kraft. Nu för alltid. Hon är borta. Känslan kommer över mig med jämna mellanrum. Emellanåt finns hon där, någonstans, ingenstans, kommer tillbaka, någon gång, någonstans... Dagarna går. Visst går det lättare att andas, visst fanns morgondagen då det faktiskt kändes lättare att andas, trots att jag trodde att det aldrig skulle göra det. Då. I början. Då alla dagar var fruktansvärt plågsamma, då jag bara väntade på dagen när trycket skulle lätta, när livet skulle kännas lättare igen - men det blir aldrig enkelt igen. Aldrig. Aldrig är ett stort ord. Det har fått en annan innebörd. Jag ska aldrig mer träffa min underbara mamma med hennes värderingar och känslor som gjorde henne speciell, och var speciell för så många människor. Det känns konstigt att det är borta. Alla andra börjar nog glömma. Glömma henne. Jag kommer aldrig glömma henne. Vill aldrig glömma henne. Vill inte att minnet av henne ska blekna - dö. Smärtan av minnet är ju inte lika gastkramande längre. Jag vill ha minnet kvar. Klara pratade om henne idag. hur jag skrek vid beskedet, hur jag väckte henne, hur hon saknar mormor, om hur vi gråter tillsammans, att vi delar saknaden. Vissa dagar kan jag nästan förtränga att hon är död, glömma att det har skett - eller kanske inte hela dagar, men stundtals... men jag kan nog ärlig säga att det inte går en enda dag utan att jag saknar henne. Jag har så många gånger trott att hon ska komma uppför grusgången, finnas i luren när telefonen ringer. Hon ringde nog nästan varje dag. Hon kommer aldrig mer, hon ringer aldrig mer. Det är inte så ofta längre som jag tänker att jag ska ringa mamma och berätta - men det är ofta jag önskar att jag skulle kunna göra det. Få berätta om det lilla, känna att någon verkligen bryr sig om mig och mina barn... På ett sätt som Bara en mamma, en mormor kan göra. Jag skulle behöva henne, jag tror inte att det finns något som jag inte skulle gett bort (och nu pratar vi om döda ting) för att bara få prata med henne en enda gång till... Jag är inte den Lisa jag en gång var - blir nog aldrig densamma. Det enda som skulle kunna få mig att bli det är ju oåterkallerligt - det är inte mycket annat som är det. Döden. Döden. Jag har inte tid att vänta på att världen ska bli sig lik igen - de bli aldrig det, jag blir mig aldrig lik igen. Lik. Så mycket är svårt, att umgås och att vara ensam, att saker försvinner. Jag har fortfarande en plats, en viktig plats. Jag vill vara här. Leva i nuet. Finnas här för mina barn, min familj, mina vänner.
Tankar. Tårar. Tittar på ett program - på liv och död. Var rädda om er.