flisas

Jag "följer en blogg där jag läste det här idag: "Med tiden så upptäckte jag saker. Lite av min sköna naivitet försvann någonstans mellan 25-30. Jag blev vuxen. Upptäckte svek, ånger och otillräcklighet.  Upptäckte att jag att försökte vara till lags.  Att det var jobbigt att vara obekväm. Alltid den där leende Lotta som var så jävla glad och käck jämt. Jag har jobbat hårt de senaste åren med att försöka hitta tillbaka till den där naiva tonårstjejen men kanske med en knivsudd mer pondus. Försökt att lära mig sätta ner foten och säga vad jag tycker.  Det senaste året har jag ju fått mer än nog av min beskärda del från  livets hårda törn. Detta trodde jag inte när jag satt på höskullen med mina ridbyxor instoppade i ett par gamla sköna stövlar." Det kunde varit jag som skrev det. Den spralliga Lisan med ridkläder, där livet lekte i ett sandslott - med fina vänner och en underbar familj, där pengar fanns och himlen var sådär oskyldigt, naivt blå, jag var glad, hade självförtroende i lagom mått, jag hade hyfsade betyg, jag var frisk -även om min kropp redan då började prydas av diverse ärr på grund av dåliga leder, jag träffade min underbara man tidigt, vi hade roligt, vi skrattade... vi var förskonade från mycket. Och är fortfarande - jag har det bra! Jag lever ett liv som jag vill leva med en familj som jag älskar, jag mår bra, men jag har gått på en del törnar, mött en del motgångar, märkt att inte alla är dem som jag tror, känt otillräcklighet. Jag har känt sorg, jag lever med min sorg - men känslan av lycka är ändå större, måste vara större. Jag ser mina barn, min man, mina vänner och känner kärlek, glädje och lycka. Vill leva.
Idag har vi varit hos psykologen - hon hade egentligen inget att säga. Visst fanns det observandum - en del i grovmotoriken till exempel. Men han är duktig på att slå kullerbyttor tex, men inte på att cykla. Han är ojämn. Hade har lite svårt att hålla fast i en aktivitet - men det känner inte vi igen hemifrån. Här leker han ganska enformigt och länge med en och samma sak. Sedan härmar han mycket - vilket han började med sent, typ i somras. Och så är det ju språket. Hon föreslog att en specialpedagog kunde komma ut till dagiset, hon föreslog även att en sjukgymnast kunde titta på honom, samt att en anmälan skulle skickas till språkförskolan, vilket vi faktiskt gärna skulle vilja, i alla fall känns det så i nuläget. Det känns bra. Vi har förtroende för henne. Jag fällde bara ett par tårar. Utlämnad. Ensam. Ändå var det ju positivt. Ingen klar diagnos. Toppar och dalar. Inget solklart fall. Han är duktig på mycket! Han utvecklas! Vi tackar inte nej till något - så länge det inte blir negativt för honom, man får kanske ompröva om det blir så att han känner sig obekväm i situationerna. Han är ett litet barn. Jag lämnar över diagnostänkandet, och hur man kan hjälpa honom, till någon annan, jag koncentrerar mig på att vara mamma. Hans bästa. Vilar i det.