flisas

Idag har varit en lite jobbig dag. Det är så många känslor. Så mycket stress. Så mycket oro. Så mycket rädsla. Jag började med att jobba, men innan jag ko dit hade jag nästan brutit ihop. Jag tänkte att jag kanske skulle åka hem och lägga mig och gråta en hel dag. Bryta ihop. Men jag körde. I Dänningelanda såg jag en liten kille som sprang till sin farmor. Tårarna rann. Och plötsligt står en polis och vinkar in mig. Jag försöker torka tårarna, le. Jag blåser och visar körkortet. Jag jobbade. Mycket på kort tid. Tog hand om elever som skolkade. Som hade det svårt. Men sedan var det dags att åka tillbaka till verkligheten. Hämta barnen. Kör K till helen. Fortsätta mot psykologen med Linus. Han hade svårt att göra det an skulle. Han skulle bygga likadana torn som hon gjorde - han byggde jättehöga torn. Han skulle peka på bilder, men ville hoppa studsmatta. Och jag kände en rädsla för vad som ska hända. Rädsla för diagnoser, fack, bedömningar. Rädsla för mina egna känslor. Och jag kände en overklighetskänsla - vad gör vi här? Älskade sonen och jag. Linus och jag fortsatte till goa Helen som hade gjort kaka. Vi gick en runda i solen, och sedan shopade K och jag. Nu sitter vi i soffan - fredagskoma, rödvin. Humpe är här - imorgon åker i till Ekö.
Läste en dikt på en blogg där sonen är väldigt sjuk i cancer - där kan man snacka rädlsa...

Att vara stark är inte
att aldrig falla
att alltid veta
att alltid kunna.

Att vara stark är inte
att alltid orka skratta
att hoppa högst eller vilja mest.

Att vara stark är inte
att lyfta tyngst
att komma längst eller
att alltid lyckas.

Att vara stark är
att se livet som det är
att acceptera dess kraft
och ta del av det
att falla till botten,
slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är
att våga hoppas
när ens tro är som svagast.

Att vara stark är
att se ett ljus i mörkret
och alltid kämpa för att nå dit.