Marcus Birros krönika
"I Sverige definieras sorg som ett nederlag. Jag har aldrig förstått det där. Varför ska en sörjande människa skämmas? Vi andra tassar runt henne som runt en spetälsk. Är hon sjuk? Smittar det där askgrå ansiktet? Kan jag bli som hon om hon gråter när jag står bredvid?
Alla, du också, kommer att drabbas av sorg i livet. Det är en del av våra villkor. Ändå lyckas vi förminska sörjande människor till en form av paria, en utstött, en icke önskvärd. Vi ryser i hela kroppen, går förbi, låtsas inte se.
Men nederlag bygger en människa. Det som jag för några år sedan såg som ett sorts ständigt och dagligt sönderfall är i dag medaljer i minnesskåpet.
Sorg, död, utsatthet, missbruk, skilsmässor, uppbrott är kvitton på att vi levt. Varför ska vi skämmas för det? Varför ska vi huka i regnet? Varför ska en enda av oss behöva fejka ett leende för att en livrädd med- människa inte ska känna obehag?
Vad det här landet behöver är fler mötes-platser, fler arenor, där vi kan träffas och spegla oss i varandra, sådana vi verkligen är, i all vår skröplighet, fulhet, utsatthet och rädsla. Där vi kan visa våra ärr utan att skämmas.
Vi är vackra, sexiga, oemotståndliga, lyckliga, lätta sommarbarn med gräsfläckar på knäna. Men vi är också tungt grubblande vinterdjur med snöhjärtan och frusna tårar.
Problemet uppstår när allting runt omkring oss, medierna, tv, skönhetsideal, internet, reklamen, våra egna tillkortakommanden skriker åt oss att vi inte är något värda om vi slokar en vecka, en månad eller ett helt år av våra liv.
Jag är stolt över min sorg. Jag skäms inte över att berätta hur små begravningsbyråns minsta kistor ser ut. Jag är inte rädd för att minnas hur jag spilldes ut som vatten när de kom tillbaka med vår förstfödde son, död och varm, så lik mig med sin lilla trubbiga näsa.
Också mitt i den stimmigaste lek med Milo kan jag bli omkullvräkt av sorgens kraft, som Alexander blir av Jan Malmsjös hemska präst i slutet av "Fanny & Alexander" när Bergman blir Stephen King och den helvetiske prästen kommer tillbaka från de döda. Jag hamnar på golvet. Milo ser på mig med sina nya, oändligt visa ögon, och jag kramar honom som en frälsning och när jag kittlar honom så att han kvider av skratt är jag inte längre ensam i rummet. Förutom Milo finns båda mina andra barn med. Så länge jag minns min sorg, så länge spelar det inte någon roll att jag är rädd för allting i den här världen.
Sorgen är en grundlag i mitt liv. Jag har accepterat det. Jag skäms inte längre.
Jag märker också att allt det som hotade mig till livet är sådant som nu bygger mig. Det som gör mig sårbar gör mig också stark. Min rädsla är min styrka
När en sorg gått över, stillat sig som en storm, är den magiskt vacker att ha i sin hand. När en höststorm stillar sig och löven ligger vid dina fötter som ett eldrött hav är luften som klarast, tankarna som lättast att nå. Förbanna inte din sorg eller dina neder-lag. De hjälper dig i genom det här livet. Får du leva länge har du snart ett prisskåp som är din alldeles egna kraftcentral. Vi möts där! Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg."
Jag håller inte med om allt - sorgen blir inte vacker, men däremot är jag den första att hålla med om att en sorg ger en enorm kraft. En svaghet är också en styrka. En svårighet tvingar fram mod och oanade inre resurser.