flisas

Jag känner mig ofta ensam. Jag har ingen som jag kan prata med - eller det har jag, flera stycken, hur många som helst. Och jag gör det kanske, ibland, men det som står här i min blogg tror jag inte att någon hört mig säga i ord. Att skriva är för mig ett sätt att släppa ut mina tankar och känslor. Att skriva är att göra det synligt – verkligt. Då blir det så verkligt, att det är så jag känner, att jag har kunnat sätta ord på känslor som nästan är overkliga. Det är såhär verkligheten är och på ett sätt så trivs jag med det. Jag är mig själv närmast.

Jag önskar att jag hade hunnit säga allt som jag ville säga. Vi satt tysta i bilen. Jag ville inte gråta framför dig. Jag ville inte göra dig ledsen eller orolig. Kanske log jag, pratade om  lättsamma och enkla saker. Förlåt. Det kändes som om jag visste – men ändå förstod jag inte alls. Ingenting… Det som jag lutar mig tillbaka mot – är alla samtal vi har haft. Allt vi sa. Man blir aldrig färdig. Man vill inte förlora någon man älskar, man vill ha mer tid. Så är det bara. Man är aldrig redo för döden, man är aldrig redo att mista någon man älskar.

Det finns ingen rättvisa. Döden handlar inte om det… Jag önskar bara att du hade fått stanna kvar hos oss. Ditt liv blev alldeles för kort. Jag förlorade min mamma alldeles för tidigt. Mamma, jag saknar dig så.

Jag har förändrats så mycket. Kanske har jag öppnat ögonen och blivit vuxen? Världen ser så annorlunda ut nuförtiden. Jag blir aldrig mer den jag en gång var. På gott och ont.

Jag har lärt känna alla människor på nytt. Jag ser sidor hos familj och vänner som jag inte sett förut. Jag är en helt vanlig människa som har fått lära sig att acceptera det som händer.

Nuförtiden lurpassar sorgen. Då var den ett stort svart hål. Nu har jag vant mig – nu har jag mer kontroll över sorgen.

Jag vill inte helgonförklara min mamma – jag vill minnas henne som Hela henne. Inte som ett helgon, någon som förlorar sin personlighet och får gudomlig skepnad. Hon var verkligen mamma. En trygghet. En klok människa.

Idag kom Fia på besök, pappa och Marianne passar henne– mammas älskade hund. Som varken jag eller pappa kunde ta hand om när mamma dog. Det gör mig ont – men i den tiden som var, var det rätt. Åh, vad jag saknar henne. Idag spelar Anders golf. Barnen är hos kompisar. Jag ska strax hämta dem. Att man kan längta efter dem när man har umgåtts så mycket i sommar!? Älskade barn. Imorgon är det jobb. Jag började i fredags. Det är sig likt. Några saknas. Igår var vi på kräftskiva hos Hanne och Jonas. Trevligt och mat och dryck i överflöd.