flisas

Fanhelvetesjävlaskit - men ändå lättnad, tacksamhet och glädje... Jag fick sladd på bilen igår när jag körde hem från ridningen. En smal isväg, i låg fart. Hävde ett par sladdar, men kände att jag inte kunde kontrollera den sedan, ser träden komma mot mig. Det går så sakta, men ändå så fort. Ett tag trodde jag nästan att jag skulle stanna uppe på vägen, men precis där var det ett djupt dike och jag kanar ner, långt ner... Ångrar sig. Funderar. Vill göra om. Vill göra rätt. Men jag vet inte vad jag kunde gjort annorlunda? Tankarna irrar - man hinner tänka massor, ändå ingenting... Helvete. Dör jag? Ligger på sidan, i en meter snö. Tar mig ut. Jag lever. Jag Lever! Hur gick det med bilen? Ringer hem på min mobil, samtidigt som jag inser att den snart kommer dö - Snäser åt min älskade svärmor (som passar barnen) att skynda sig att hitta telefonnummer till bärgaren - innan jag inser att det går fortare att ringa 118118 för att bli kopplad dit - och gör det, han lovar att komma direkt. Mitt ute i skogen. Ensam. I kylan. Rädd. skakig. Arg. Ledsen. Lättad. Allt på en gång. Tillfälligheter. Så liten skillnad på tur och utur. Liv och död. Jag mår bra. Väntar. Får tillslut tag på A som är på hockey - han komemr direkt. Hinner dit innan bärgaren, som ringer och säger att han blir sen. Det dröjer ytterligare en halvtimme pga en trafikolycka. När han kommer säger han att det kommer bli svårt. Förbannat. Inget är enkelt. Men det visar sig att efter skottning går det hyfsat enkelt och jag kan köra bilen hem. Med ostadiga ben. Kör sakta och får sladd igen - det var riktigt halt... Jag har kollat lite försäkringar idag - det blev ett hack i plasten bak, och en plåt hade hoppat ur sitt läge, alltså inga större skador - eftersom vi har vagnskadegarant på en ny bil tom 13/3 i år, så blir självrisken 6200 istället för 3000... Världsligt. Oväsentligt. Men tråkigt...