13/7; tisdag
Njuter av tystnaden. Linus har lagt sig. K ska sova hos Persson/Andersson, och Anders fiskar med Eric. Men ändå är jag lite tom. Lite låg. Trött. Värmen har tärt - men jag älskar solen och värmen. Jag är tillsammans med vänner och min familj - men sommaren påminner så mycket om det jag saknar... Så hur mycket jag än älskar, så finns den där, tomheten. Jag minns vad en vän sa till mig när mamma hade dött (hennes mamma var oxå död) "döden suger". Och det är så sant. Mitt i prick. Jag har så mycket att vara tacksam för. Jag har det så bra. Riktigt jävla bra. Jag förstår det. Men jag vet oxå att det bara finns en källa till fullständigt villkorslös kärlek, och min försvann för några år sedan. Den kärlek jag får, får jag göra mig förtjänt av. Och det orkar man inte alltid... Jag ser henne fortfarande ibland. i en folksamling, i en affär, i en bil... jag ser henne som jag tror att hon skulle sett ut - och i nästa sekund undrar jag hur hon verkligen skulle sett ut. Det händer ganska ofta. Det kan vara ett öra, eller ett hår (ofta ett hår), händer... - ett kort ögonblick är det hon. Blir hon levande. Det svåraste med att hon är död - är att det är så slutgiltigt. Jag kommer aldrig någonsin att se henne igen. Jag saknar att ha en mamma. Som ett begrepp. jag saknar henne varje dag. Jag tänker på allt hon var... Och jag ångrar att jag inte memorerade alla gånger hon stoppade om mig, pulsen i hennes skratt, hennes visdom - det slog mig inte att jag skulle behöva dem en dag... jag minns begravningen - 4 år sedan idag... - hur vi grät, men också hur vi skrattade. Vi såg mamma rullas förbi när vi hade samlats i vår trädgård för att kramas, finnas, stöttas. Idag var jag på kyrkogården. Mormor hade bett mig. Jag känner inget större behov av att gå dit. Min mamma finns överallt - varken mer eller mindre på kyrkogården. Hon finns i livet. Inte i en sten på kyrkogården... Men det är en fin plats.
Och hur det än låter - så är det lättare att leva nu. Det är inte lika svårt att andas nu. Jag minns hur jag verkligen trodde att det Alltid skulle göra lika ont. Att det gjorde ont så länge, men tiden har gjort det lättare. Jag faller fortfarande, kanske till och med lika långt - men jag tar mig upp snabbare.
Ikväll har jag kört ett spår med Stimma - det gick mycket bra. Här ser ni sanningen i vitögat. 5:e reserv på SM!
Och hur det än låter - så är det lättare att leva nu. Det är inte lika svårt att andas nu. Jag minns hur jag verkligen trodde att det Alltid skulle göra lika ont. Att det gjorde ont så länge, men tiden har gjort det lättare. Jag faller fortfarande, kanske till och med lika långt - men jag tar mig upp snabbare.
Ikväll har jag kört ett spår med Stimma - det gick mycket bra. Här ser ni sanningen i vitögat. 5:e reserv på SM!
Kommentarer
Postat av: Veronica
Jag tåras av ditt inlägg, jag saknar också min mamma- så otroligt mycket, även om hon fortfarande lever så borde jag också tagit vara på de "levande" stunderna, då hon fortfarande fanns som hon alltid brukat. Styrkekramar till dig!
Trackback