11/3; torsdag
Det gör inte lika ont i mammahjärtat längre. Tankarna har klarat något. Jag försöker tänka. Analysera. Inte låta tankarna skena för långt. Leva i nuet.
Det går bra - i några månader har jag ju sett förändringar, sett utvecklingen hos linus. Sedan kommer allt upp till yta igen - börja om, nya utredningar. Jag var ju rättså nöjd med psykologens svar och tankar i höstas. Kanske leder de ingenstans som de förut - kanske kan vi/Linus få hjälp? Kanske kommer vi inte kunna få svar eller hjälp... Jag har tänkt på vad jag är mest orolig och rädd för. Och det är svårt att säga - men mest är det osäkerheten, förvirringen och svårigheten att förstå. Indikationer vi får från tex talpedagogen och psykologen. Men som samtidigt är så vaga antydningar att jag inte kan förstå vad de menar.
Det finns en del frågor som jag tycker att vi måste få svar på, som någon måste kunna svar på... Någon. Någon? Om man inte hör till man är över tre år - hur lång tid tar det innan man har "tagit" ifatt det man missat? Hur länge kan man "skylla" på det? Om man inte har ett tredimensionellt seende, och inte full synskärpa - hur mycket, och vad påverkar det? Om man är sne i huvudet - hur mycket påverkar det tex balansen?
Just nu måste jag Leva Här. Just nu går det bra. Det fungerar bra. Jag behöver inte se flera år framåt - för jag Vet Inget om framtiden.
Idag var Linus och jag hos psykologen. Han gjorde vad hon bad honom om, åtminstone till en början. Tittade på bilder och talade om vad det var på bilden. Det började bli svårt när man skulle säga att det var en "koalabjörn" och "Cymbal"... Sedan fick han pussla, det gick bra till en början, men blev svårare efter en stund. Och så skulle han bygga torn, likadana som hon gjorde, jämte hennes. Men han ville bara bygga På hennes torn, då blev det fel... Imorgon får de fortsätta där... (och så ska Anders och jag träffa spcialpedagogen för att få hennes bild.) Jag tyckte att han var duktig.
Ikväll har han pärlat. Klara och jag har åkt skidor. Och Ullis och jag har gått en promenad. Så nu är knät svullet, igen. Alltid och hela tiden nu... Fan. Och så har jag ätit lite tårta som blev över igår. Jag åkte ifrån mitt get kalas, för att rida. Och lämnade barnen, svärföräldrarna, pappa och mormor hemma - de fick fika själva, utan födelsedagsbarnet.
Det går bra - i några månader har jag ju sett förändringar, sett utvecklingen hos linus. Sedan kommer allt upp till yta igen - börja om, nya utredningar. Jag var ju rättså nöjd med psykologens svar och tankar i höstas. Kanske leder de ingenstans som de förut - kanske kan vi/Linus få hjälp? Kanske kommer vi inte kunna få svar eller hjälp... Jag har tänkt på vad jag är mest orolig och rädd för. Och det är svårt att säga - men mest är det osäkerheten, förvirringen och svårigheten att förstå. Indikationer vi får från tex talpedagogen och psykologen. Men som samtidigt är så vaga antydningar att jag inte kan förstå vad de menar.
Det finns en del frågor som jag tycker att vi måste få svar på, som någon måste kunna svar på... Någon. Någon? Om man inte hör till man är över tre år - hur lång tid tar det innan man har "tagit" ifatt det man missat? Hur länge kan man "skylla" på det? Om man inte har ett tredimensionellt seende, och inte full synskärpa - hur mycket, och vad påverkar det? Om man är sne i huvudet - hur mycket påverkar det tex balansen?
Just nu måste jag Leva Här. Just nu går det bra. Det fungerar bra. Jag behöver inte se flera år framåt - för jag Vet Inget om framtiden.
Idag var Linus och jag hos psykologen. Han gjorde vad hon bad honom om, åtminstone till en början. Tittade på bilder och talade om vad det var på bilden. Det började bli svårt när man skulle säga att det var en "koalabjörn" och "Cymbal"... Sedan fick han pussla, det gick bra till en början, men blev svårare efter en stund. Och så skulle han bygga torn, likadana som hon gjorde, jämte hennes. Men han ville bara bygga På hennes torn, då blev det fel... Imorgon får de fortsätta där... (och så ska Anders och jag träffa spcialpedagogen för att få hennes bild.) Jag tyckte att han var duktig.
Ikväll har han pärlat. Klara och jag har åkt skidor. Och Ullis och jag har gått en promenad. Så nu är knät svullet, igen. Alltid och hela tiden nu... Fan. Och så har jag ätit lite tårta som blev över igår. Jag åkte ifrån mitt get kalas, för att rida. Och lämnade barnen, svärföräldrarna, pappa och mormor hemma - de fick fika själva, utan födelsedagsbarnet.
Kommentarer
Trackback