20/11; lördag
Jag har nog glömt det härliga uttalandet som Linus sa strax efter att han fick reda på att han skulle bli store bror... "Ska du bli storebror?" "Nä, jag ska köra buss...".
Linus kräkte en gång natten till fredagen - utan att vakna. Det är otäckt. Tänk om han kvävs av sina spya. Han brukar aldrig vakna om han kräks... Sedan har han varit rättså pigg. Men mådde lite illa idag på morgonen oxå. Så vi har tagit en lugn dag här hemma. Bakat luciakatter (Mamma bulldegs), gått långpromenad med hundarna, varit med K på ridskola (hon var superduktig och galopperade ett varv själv!), bakade muffins, varit ute i snön. Nu är A och K på Lakers.
Igår när jag badade med barnen. Tittade jag återigen på Linus tå. Jag har tyckt att det ser ut som om han har en speta under nageln, och i början (för typ en månad sedan, så hade han ont, men sen sa han inget - han är ju inte den som klagar), men igår klippte jag nageln och fick tag på det som jag trodde var en speta, och som visade sig vara en träbit ca 5x5 mm stor - under stortånageln. Jag hade nog inte kunnat gå på foten... Och den har han haft där sedan innan ystningen.
Jag saknar ridningen. Jag la ner den när jag var i ungefär vecka 9. Inte för att det ska vara någon större fara att rida när man är gravid, men de stolliga hästarna jag rider bjuder ju på större risker än andra hästar... En bra runda kanske hästen stegrar sig ca 5 gånger... Och jag red ju oftast ensam. Det var ett val val jag gjorde, och det står jag för. Men jag saknar ridningen. Jag saknar tiden som jag fick för mig själv. Tiden då jag verkligen inte kunde tänka på något annat än att rida. När jag gör allt annat kan jag alltid ha andra tankar i huvudet samtidigt. När jag tränar hundarna, är ute och går eller springer tex - har jag inte en tanke i huvudet. Det är många parallella tankar som trängs om utrymmet. Jag rensade hjärnan och jag hade fina vänner i stallet. Med en olik vardag än min egen. Jag kunde utesluta alla andra tankar och fokuserade och njöt av bara en sak. Och ju stökigare häst desto mindre utrymme fanns det ju såklart för andra tankar. Det är meditation. terapi. Glädje. Det kanske är svårt att förstå, det är svårt att förklara. Det kan verka konstigt. Men att rida en runda, med fina vänner i strålande sol, på ett fält, i full galopp på en liten skogsväg, strosa fram i solnedgången, i bitande vind eller med regnet strilande - det kan nästan vara för bra för att vara sant. Jag saknar inte bara ridningen, jag saknar mina fina vänner Malin och Sara - jag kommer troligtvis aldrig att umgås med dem så som vi gjorde. Vi har så olika liv. Men året vi umgicks flera gånger i veckan, blev ett av de bästa i mitt liv. Sällan har jag mått så bra som när jag red så¨mycket förra året.
Men jag mår bra nu med. På ett annat sätt. Jag njuter av mitt tillstånd. Av att se magen växa. Av att kunna vila i känslan att det finns ett Liv inom mig - även när jag själv är totalt slut.
Linus kräkte en gång natten till fredagen - utan att vakna. Det är otäckt. Tänk om han kvävs av sina spya. Han brukar aldrig vakna om han kräks... Sedan har han varit rättså pigg. Men mådde lite illa idag på morgonen oxå. Så vi har tagit en lugn dag här hemma. Bakat luciakatter (Mamma bulldegs), gått långpromenad med hundarna, varit med K på ridskola (hon var superduktig och galopperade ett varv själv!), bakade muffins, varit ute i snön. Nu är A och K på Lakers.
Igår när jag badade med barnen. Tittade jag återigen på Linus tå. Jag har tyckt att det ser ut som om han har en speta under nageln, och i början (för typ en månad sedan, så hade han ont, men sen sa han inget - han är ju inte den som klagar), men igår klippte jag nageln och fick tag på det som jag trodde var en speta, och som visade sig vara en träbit ca 5x5 mm stor - under stortånageln. Jag hade nog inte kunnat gå på foten... Och den har han haft där sedan innan ystningen.
Jag saknar ridningen. Jag la ner den när jag var i ungefär vecka 9. Inte för att det ska vara någon större fara att rida när man är gravid, men de stolliga hästarna jag rider bjuder ju på större risker än andra hästar... En bra runda kanske hästen stegrar sig ca 5 gånger... Och jag red ju oftast ensam. Det var ett val val jag gjorde, och det står jag för. Men jag saknar ridningen. Jag saknar tiden som jag fick för mig själv. Tiden då jag verkligen inte kunde tänka på något annat än att rida. När jag gör allt annat kan jag alltid ha andra tankar i huvudet samtidigt. När jag tränar hundarna, är ute och går eller springer tex - har jag inte en tanke i huvudet. Det är många parallella tankar som trängs om utrymmet. Jag rensade hjärnan och jag hade fina vänner i stallet. Med en olik vardag än min egen. Jag kunde utesluta alla andra tankar och fokuserade och njöt av bara en sak. Och ju stökigare häst desto mindre utrymme fanns det ju såklart för andra tankar. Det är meditation. terapi. Glädje. Det kanske är svårt att förstå, det är svårt att förklara. Det kan verka konstigt. Men att rida en runda, med fina vänner i strålande sol, på ett fält, i full galopp på en liten skogsväg, strosa fram i solnedgången, i bitande vind eller med regnet strilande - det kan nästan vara för bra för att vara sant. Jag saknar inte bara ridningen, jag saknar mina fina vänner Malin och Sara - jag kommer troligtvis aldrig att umgås med dem så som vi gjorde. Vi har så olika liv. Men året vi umgicks flera gånger i veckan, blev ett av de bästa i mitt liv. Sällan har jag mått så bra som när jag red så¨mycket förra året.
Men jag mår bra nu med. På ett annat sätt. Jag njuter av mitt tillstånd. Av att se magen växa. Av att kunna vila i känslan att det finns ett Liv inom mig - även när jag själv är totalt slut.
Kommentarer
Trackback