flisas

Energin började ta slut - för oss alla. Linus kunde/ville inte följa enkla lekregler och fräsa näsan och slänga pappret i toaletten. Anders och jag pratade, lockade och försökte - allt mer högljutt. Tråkigt. Men det löste sig. Vänner. Stora kramen. Men det är tråkigt att dränera sig på energi för enkla, självklara saker...
På jobbet fanns det också konflikter. Mellan elever. mellan elever och lärare. "Mina" elever, men Inte Mina barn! Och jag var inte involverad i konflikterna. Men det är klart - jag vill lösa konflikter. Jag vill inte skylla ifrån mig, jag vill inte säga att det inte är mina problem bara för att Jag inte har problem med klassen (eller för att jag inte jobbar mer än 7 dagar till...). Jag har alltid haft ett stort behov av att förstå saker och ting. Alltid velat lösa saker så snabbt som möjligt och tycker inte om sådant som ligger och gror. Det som gror växer lätt, precis som mögel, och blir något värre än det var från början. En av lärarna ville inte säga vilka elever det gällde, en annan ville hellre gå hem, och imorgon hinner hon inte, kanske på torsdag... Det är inte mitt sätt att lösa problem. jag mår dessutom dåligt av konflikter. Vill reda ut - så snabbt som möjligt. Jag vill hellre prata ut direkt, ventilera och pysa ut, inte explodera. Jag vill inte att andra ska prata med dem - jo kanske, men jag vill vara med! Få säga Min åsikt. Kunna försvara mig. Kunna föra min talan. Hitta lösningar.
De som känner mig vet att jag absolut inte är en from och felfri människa. Jag lever inte alltid som jag lär. Och framför allt handlar jag ibland lite snabbt. Hinner inte alltid tänka efter först. Jag kan lätt gå omkring och muttra om saker. Många gånger oviktiga saker. Jag låter ofta omvärlden få höra vad jag tycker och tänker.
Ibland exploderar jag. Klarar liksom inte mer. Efteråt får jag dåligt samvete, men det känns ändå bättre. Och det är viktigt för mig att förklara varför jag blev arg. Men jag avskyr de där stunderna. Det går så onödigt mycket energi...
För att kunna lösa saker och förändra, krävs det att man tittar inåt. Vad var det som gick fel och vad kan jag göra för att förändra. Om man inte kommer på det så kan förändringen inte ske och det är lätt att man fortsätter efter samma mönster.
Det är lätt att man på en skola skyller på andra. Det är "dina" elever. Men som sagt det är inte Mina barn! Vi vuxna har ett gemensamt ansvar för eleverna. Vi är vuxna! De har målsmän. Ring dem. Prata med eleverna. Ta hjälp av kollegor.
Vi lärare möter väldigt många människor. Under livet möter vi alla ett stort antal människor. En del möten passerar utan att vi knappt minns dem. En del möten lämnar spår efter sig, bra och dåliga. De dåliga kanske vi försöker sudda bort eller så kommer de åt en och gör det svårt att leva vidare som tidigare. De dåliga spåren måste man bearbeta på något vis, ofta är de svåra att bara stoppa undan. En del spår är djupare än andra. Men alla spår är på något sätt viktiga.
Jag försöker att låta även de dåliga möten och deras spår, ha en betydelse, jag försöker se dem som en erfarenhet som lett mig någonstans. De är inte alltid lätt men om jag låter dem påverka mig negativt är det så svårt att verkligen leva livet. Tyvärr är de ju en del av Livet, och ibland är det tyvärr de som sätter djupast spår...
Det finns en del möten som jag fortfarande får rysningar av att tänka på. Det är sådana möten med människor som fått mig att känna mig liten, som fått mig att känna mig dålig. Kanske vet de inte om det. De här människorna fick mig att tveka på mig själv, på min personlighet. Mitt Jag fick sig en sådan törn att jag tvekade på om jag verkligen duger. De här personerna har gett mig en känsla av att de är lite bättre än jag, att deras sätt är det enda riktiga, att mitt sätt inte är bra, alls. Kanske har det handlat om personkemi. Kanske om missförstånd. Kanske på något jag har gjort. Som tur är, är det inte många sådana människor jag mött under åren men likväl minns jag dem. Och deras sätt kan fortfarande få mig mig ur balans, när jag blir påmind om dem eller om jag möter dem igen. De är inte bearbetade helt än men jag är fast övertygad om att de lett mig någonstans.
Sedan finns guldklimparna som man minns med glädje genom hela livet. Många är de vänner man haft. Nu kan de vara mer eller mindre glömda av olika anledningar. Det kan ha varit kortvariga, men ack så värdefulla kontakter. Det finns en mening med att man ska träffas just där och då. Det finns en mening med att mötet inte blev längre. Spåren dessa möten lämnar efter sig kommer för alltid att ge styrka. Genom en tanke, genom ett minne. Det finns de som man har känt genom hela livet. Som man kanske inte behöver träffa så ofta - man finns där ändå. I tankar. I känslan. I vissheten. De kan vara nyare vänner som man känner att man passar så bra med. Det kanske handlar om tillfälligheter, intressen, tidpunkter, platser... Det finns de som träder fram i oväntade situationer och ger en stöd för att komma vidare eller enbart förgyller ens liv. De får en att Tro, de stärker en och hjälper till att bli den man redan, egentligen är. De som tror på det man gör. När man möter de här människorna, tror jag att det finns en mening för båda parter. Jag hoppas att jag förgyller någons dag. Kan vara den stöttande handen. Glädjen för någon. Att jag kan sätta spår. Att jag betyder något positivt för någon i något möte. Att jag får någon att våga Tro. Vilja Leva.
Som lärare, och som människa, så inser man ju att man inte är bra för Alla - men det kanske räcker att man är bra för någon eller några?