7/4; torsdag morgon
Jag har just kommit till jobbet. Klockan ringde inte - jag hade glömt ställa den. Men vi vakande. Ingen skada skedd. Jag har inte den första lektionen, så det var liksom lugnt. Tog en dusch. Fixade. Anders åkte. Linus skulle Bara byta en tröja. Men det var Så svårt, att hämta en tröja. Och på en gång förvandlas den lugna, harmoniska mamman till ett hormonstint monster som ser problem. Som förstår hur svårt det kommer bli - med En Bebis oxå... Från noll till hundra. På en sekund. Även om jag Först var lugn. Och bad honom hämta en tröja medan jag borstade mina tänder. Vi har inte haft några långa trotsperioder som många pratar om, inte med något av barnen (den värsta var nog när Linus inte ville byta sin blöja på morgonen... - men det blev i alla fall en bra story för eleverna att höra, de ville alltid höra vad som hade hänt på morgonen). Nä, i vår familj är det korta, intensiva trotsperioder... Hyfsat jämt fördelade...
Men det händer. En femårings humör. Jag tror han har ett himmelskt tålamod, han kan konsten att Inte Göra det man ber honom om Länge... Så länge så att mitt tålamod tar slut (vilket kanske inte säger så mycket...).
Han har börjat säga saker som inte är sanna som t.ex. "jag har tappat en tand", eller "mamma sa det", han tar ett tuggummi trots att jag har sagt att han får vänta till efter maten. Ibland känns det som om förmågan att lyssna har försvunnit. Efteråt frågar han "är vi vänner" - det är viktigt för honom. Men ändå känns det som om det rinner av honom som en gås...
Han skriker. Jag skriker. Alla skäller. Ingen lyssnar. Och helt plötsligt är han den finaste och mest hjälpsamme som bara vill gosa med sin mamma. Det vänder fort... Han hämtar tröjan. Två tröjor. Han vill ha en undertröja - ok men du har ju tagit två långärmade. Kan du hämta en kortärmad oxå? Nä, återigen kommer han med en långärmad. Han säger att han inte kan. "Du får", säger han till mig. "Du Kan", säger jag. Han tycker synd om sig själv. Mamman tycker lite mer synd om sig själv. Hon är sliten och förvirrad. Är jag bra eller dålig? Vill han bo här eller avskyr han oss? Vad tycker Klara? Hon som ser det utifrån. Som hör oss... Att vara vuxen och förhålla sig moget och klokt på alla sätt, det är nog den svåraste uppgift man har som förälder. Det är lätt att spela på samma nivå som sin motspelare...
Vad är det lönt att strida om? Hur mycket får man skälla? Hur mycket får man kräva? Vad kan man och vad kan man inte när man är fem år? När man är Linus? Jag vet inte!
Men jag vet att de små kontroverserna snabbt går över - även om det känns länge när man är i dem. Jag vet att det är bra att man inte alltid är överens. Att man får strida. Att någon ställer krav. Jag vet hur härligt det är när man kramas. Och säger att man är vänner.
Igår rensade jag lite i rabatten. Jag slängde en massa, men orkade inte bära bort allt, utan lät det ligga kvar till en annan dag... Linus kom hem från grannarna och jag hör hur han pratar utanför. Han sitter där... Och lägger tillbaka allt utrensat i rabatten, jag går ut och frågar vad han gör... "Jag städar åt dig mamma." Älskade unge. Så stor, så liten. Så älskad.
Men det händer. En femårings humör. Jag tror han har ett himmelskt tålamod, han kan konsten att Inte Göra det man ber honom om Länge... Så länge så att mitt tålamod tar slut (vilket kanske inte säger så mycket...).
Han har börjat säga saker som inte är sanna som t.ex. "jag har tappat en tand", eller "mamma sa det", han tar ett tuggummi trots att jag har sagt att han får vänta till efter maten. Ibland känns det som om förmågan att lyssna har försvunnit. Efteråt frågar han "är vi vänner" - det är viktigt för honom. Men ändå känns det som om det rinner av honom som en gås...
Han skriker. Jag skriker. Alla skäller. Ingen lyssnar. Och helt plötsligt är han den finaste och mest hjälpsamme som bara vill gosa med sin mamma. Det vänder fort... Han hämtar tröjan. Två tröjor. Han vill ha en undertröja - ok men du har ju tagit två långärmade. Kan du hämta en kortärmad oxå? Nä, återigen kommer han med en långärmad. Han säger att han inte kan. "Du får", säger han till mig. "Du Kan", säger jag. Han tycker synd om sig själv. Mamman tycker lite mer synd om sig själv. Hon är sliten och förvirrad. Är jag bra eller dålig? Vill han bo här eller avskyr han oss? Vad tycker Klara? Hon som ser det utifrån. Som hör oss... Att vara vuxen och förhålla sig moget och klokt på alla sätt, det är nog den svåraste uppgift man har som förälder. Det är lätt att spela på samma nivå som sin motspelare...
Vad är det lönt att strida om? Hur mycket får man skälla? Hur mycket får man kräva? Vad kan man och vad kan man inte när man är fem år? När man är Linus? Jag vet inte!
Men jag vet att de små kontroverserna snabbt går över - även om det känns länge när man är i dem. Jag vet att det är bra att man inte alltid är överens. Att man får strida. Att någon ställer krav. Jag vet hur härligt det är när man kramas. Och säger att man är vänner.
Igår rensade jag lite i rabatten. Jag slängde en massa, men orkade inte bära bort allt, utan lät det ligga kvar till en annan dag... Linus kom hem från grannarna och jag hör hur han pratar utanför. Han sitter där... Och lägger tillbaka allt utrensat i rabatten, jag går ut och frågar vad han gör... "Jag städar åt dig mamma." Älskade unge. Så stor, så liten. Så älskad.
Kommentarer
Trackback