flisas

Ännu en söndag som inte känns barabra i kroppen... Klara är hos en kompis. Anders spelar golfKM, Linus och jag skrotar/städar/leker och Sigge sover. Vädret är inte sommarlikt som det "borde", utan mer höstlikt. Jag önskar att det varit fler baravaradagar vid sjön i sommar. Det hade varit enklare då. Tiden går så vansinnigt fort, det har jag sagt tidigare men ibland blir det så tydligt att man inte kan värja sig. Och en del går långsamt. Jag får ingen riktig energi i kroppen. Snart är det ett år sedan testet visade ett blått plus. När jag tidigt på morgonen smög in till Anders och visade och man sakta började vänja sig vid tanken på att kanske få vara med om det magiska ögonblicket då det lilla skrynkliga knytet ligger på magen och blinkar sådär nyvaket mot omvärlden. Jag började känna bebben. Och mot slutet kände jag en städmani, en spänning - det är storslaget. Ett lugn. Trötthet. Svullnad. Hormoner sänker stressen - man vet att födseln närmar sig. Att föda gör ont men är en upplevelse som inte går att beskriva med ord. Naturen gör sitt och det är lätt att bara låta sig styras av dess gång. Det är ett magiskt ögonblick som inte kan överträffas av något. Det kom. Nu är det tre månader sedan. Vi fick vara med om det för tredje gången. Jag tittar på mina underverk - för de är inte mindre än så - med glädje men också rädsla. För allt det onda som finns i världen. Det är ingen lätt väg att vandra som människa. Genom livet. Framför allt om man tänker på det på det sättet. Att det ska vara jobbigt och svårt att leva. Oftast tänker jag inte så - att det är svårt, att det finns mycket ondska, men ibland kommer tankarna... Och rädslan. Framför allt är jag nog rädd att inte räcka till. Det är rädslan som får det fina, roliga och mysiga, att bli lite solkigt i kanten och det gör mig både ledsen och arg. Jag vill inte leva så, det är inte sådan jag egentligen är. Det mörka kan få slå till ibland, det gör inget utan kanske till och med kan bidra till en sundare inställning och tacksamhet. Jag tittar på mina barn och undrar vad de ska göra när de blir vuxna, vilken värld de kommer leva i och vilka barriärer - av utanförskap och mobbing - de måste ta sig över innan de är där. Jag vill hjälpa dem över barriärerna, hitta vägar förbi. Ge dem verktyg. Lära dem att se det goda.
Igår firade vi Libanonkusinerna, och tackade för den här sommaren. Jag red en morgonrunda. Dagarna går - vare sig man är på topp eller inte, vare sig om kroppen är full av energi eller inte... Nu ska jag laga lunch.