flisas

Det är kväll. Alla tre barnen ligger i sina sängar. Anders är i Köpenhamn. Ensam. Klara och jag diskuterade lite tidigare ikväll. Hon tänkte på mormor och ville skicka upp en risballong (var kan man köpa dem?) med ett meddelande till henne - hon ville berätta om oss. Om bebis och Linus... Alltid så omtänksam. Mamma sa alltid att Klara var speciell. Och det är hon. Alltid en tanke till andra. Alltid ett vakande öga på mig. Alltid redo att hjälpa till. Sätter inte sig på tvären som Linus kan göra ibland - just nu är han nog inne i en frustrationsperiod, som han tror att man kan skrika sig ur... Jag tror att hjälpsamheten ligger i hennes natur och ibland kan jag få dåligt samvete över att jag har utnyttjat hennes välvilja lite för mycket och tagit hennes assisterande roll som självklar. Det har aldrig funnits någon svartsjuka eller missunnsamhet från hennes sida gentemot bröderna (även om jag minns några gånger då hon frågat om jag älskar henne lika mycket som jag då älskade bebben Limpan), utan hon har nog mer sett det som vårt gemensamma ansvar att hålla dem nöjda. Ibland kan jag nästan känna mig glad när jag ser att hon kan säga ifrån och säga nej. Hon är godheten själv och hon har en ovanligt stor förmåga att leva sig in i andra människors känslor. Hon skulle kunna bli en stor diplomat eller terapeut. Just nu vill hon bli ridlärare. Hon är dålig förlorare (kan inte alls se mig själv i detta...). Jag tror att det är en bra drivkraft att ha med sig ut i livet - kanske ännu viktigare för tjejer? Bra senare, men inte alltid just nu för det går inte att spela spel "på låtsas". Hon suger i sig kunskap, hon vill lära sig och spelar gärna tennis eller fotboll med pappa A. Hon saknar sin mormor mer än vad många kan förstå. Men hon tyr sig till många människor. Hennes erfarenheter har gjort henne mognare än många jämnåriga. Mormor visste vad hon pratade om!
Nu ser man henne allt mindre. Det är en skön känsla att de klarar sig själva mer nu. Men samtidigt blir tidens gång så uppenbar. Från att ha varit små och varit helt beroende av oss, är de plötsligt som bortblåsta. Barnens faser byter av varandra. Deras självständighet ökar och lika mycket som jag har längtat efter det, så skär det i mitt hjärta att inse att de snart kommer att vara borta mer än hemma...
Älskade KlaraFina!