flisas

Måndag hela veckan... Eller åtminstone idag. Kallt i huset eftersom de har stängt av värmen hela dagen när de satte in nya element. Men nu ska det vara igång. Barnen har varit hos tandläkaren - det gick bra. Min hand gör inte ont idag - men idag sympatiserar jag med Linus och har ont i en höft?! När jag kom för att hämta L i eftermiddag frågade en dagisfröken hur vi upplevde mötet. Jag hade sagt till Anders att jag inte skulle säga någon om ingen frågade, men jag hon frågar svarar jag... Jag berättar och försöker förklara. Och framför allt försökte jag nog förmedla att man inte tar inför föräldrarna att det inte finns resurser, inte i första läget i alla fall. Man kan få be att få återkomma, få tid att se över resurser och möjligheter, man behöver inte lova något - men man kan inte direkt säga att "det går inte, vi kan inte". Hon ville säga det till habiliteringen, men då får man göra det smidigt. Det var inga överkrav som skulle ställas på förskolan (även om jag vet att det kan kännas så som pedagog... man är ju aldrig tillräcklig)... Inga krav alls, faktiskt. Bara rekommendationer och önskningar, ett samarbete för att det ska gå så bra som möjligt för Linus. Man måste försöka vara lösningsorienterad och visa sin goda vilja... Och så är det ju faktiskt upp till hennes chef att bestämma/se över resurser. Men i grund och botten måste det finnas en genuin vilja och en tro. Nu kändes det mest som om vi, och vår son, och habiliteringen var jättejobbiga... och att man skulle flytta över "problemet" till skolan... Vis såna här tillfällen blir jag bara ledsen, trött och liten... Och ensam. Andes har suttit på Arlanda större delen av dagen, Oslos flygplats var för halkig - nu ikväll kom han fram. Det blir ju sällan som man tror... Vi lever på hoppet, och den som lever får se... om det finns något hopp...