15/12; torsdag
Det är lätt att bli bitter, ledsen, förtvivlad, trött, hjälplös, reducerad... Det är så mycket hemskt som händer - en familj som får lämna Sverige efter 11 år, någons hem som brinner ner till grunden, och kanske det som i dagarna berör mest - en tioåring i Ljungby som har mördat en fyraåring...
Det finns nog ingenting som är så svårt att förstå. Att ondskan kan finnas i ett barn... Ondska förresten, visste han vad han gjorde? När förstår han vidden av det? Hur går man vidare - som förälder till ett barn som har mördat ett annat barn? Jag blir rädd... Ser mina egna barn. Vi föreställer oss att det värsta som kan hända är att förlora ett barn. Men är det inte ännu värre att ha ett barn som har dödat? De två värsta mardrömmarna för en förälder... Allt det som vi är som mest rädda för - i en händelse... Vad gör ett barn till en mördare? Vi vill har förklaringar - tidningar, radio och tv börjar omedelbart leta efter förklaringar till onda handlingar, förklaringar som journalisterna håller fast vid, som ska lugna läsarna, lyssnarna, tittarna. Jag läser en krönika på ämnet. Vi vet ju så lite om tioåringen som mördade fyraåringen. Det är en tragedi som stör vår uppfattning om hur det är att vara barn. Vi vet så lite om vad tioåringen kan ha varit med om, hur hans liv sett ut, hur hans föräldrar är, vilken kulturell, social och ekonomisk situation familjen befunnit sig i. Orsaker finns rimligen, de är troligen fler och samverkande, men är det meningsfullt att omedelbart famla efter dem, innan vi har pusselbitarna? Vad händer nu? Två familjer har slagits sönder - på två sätt. Båda får hjälp och stöd. Det är lätt att vilja hämnd, att låta det primitiva ta över. Men han är ett barn - ett barn med ansvaret att bära vetskapen om mordet så länge han lever, som rimligen behöver vård, behandling, hjälp under lång tid framöver. Sakta kommer verkligheten komma ifatt honom. Han får sitt straff.
Vi påminns om att ondskan finns i olika skepnader, runt omkring oss - och den visar sig på olika sätt... Plötsligt känner jag att den där tröttheten, efter att ha sovit väldigt dåligt i natt, ha varit en levande napp - inte känns så jobbig.Jag fanns ju där för mitt barn. Gav värme och tröst - när natten kändes svart... Räcker det? Räcker det för att gå hel ur det här? För att forma empatiska barn? Och känna sig nöjd?
Otillräckligheten är så påtaglig... igår hade vi reducerats till Familjeföretaget AB, som gick i skift här hemma, som hann med en snabb puss i dörren vid två tillfällen. Mormor har trillat, och har nog aldrig känts så gammal. Hon är ju gammal. Och hon klarar sig väldigt bra själv. Men när jag besökte henne igår såg jag även rädslan och ensamheten i hennes ansikte. Nu har bebben vaknat... Jag ska ge honom tid... och kärlek...
Det finns nog ingenting som är så svårt att förstå. Att ondskan kan finnas i ett barn... Ondska förresten, visste han vad han gjorde? När förstår han vidden av det? Hur går man vidare - som förälder till ett barn som har mördat ett annat barn? Jag blir rädd... Ser mina egna barn. Vi föreställer oss att det värsta som kan hända är att förlora ett barn. Men är det inte ännu värre att ha ett barn som har dödat? De två värsta mardrömmarna för en förälder... Allt det som vi är som mest rädda för - i en händelse... Vad gör ett barn till en mördare? Vi vill har förklaringar - tidningar, radio och tv börjar omedelbart leta efter förklaringar till onda handlingar, förklaringar som journalisterna håller fast vid, som ska lugna läsarna, lyssnarna, tittarna. Jag läser en krönika på ämnet. Vi vet ju så lite om tioåringen som mördade fyraåringen. Det är en tragedi som stör vår uppfattning om hur det är att vara barn. Vi vet så lite om vad tioåringen kan ha varit med om, hur hans liv sett ut, hur hans föräldrar är, vilken kulturell, social och ekonomisk situation familjen befunnit sig i. Orsaker finns rimligen, de är troligen fler och samverkande, men är det meningsfullt att omedelbart famla efter dem, innan vi har pusselbitarna? Vad händer nu? Två familjer har slagits sönder - på två sätt. Båda får hjälp och stöd. Det är lätt att vilja hämnd, att låta det primitiva ta över. Men han är ett barn - ett barn med ansvaret att bära vetskapen om mordet så länge han lever, som rimligen behöver vård, behandling, hjälp under lång tid framöver. Sakta kommer verkligheten komma ifatt honom. Han får sitt straff.
Vi påminns om att ondskan finns i olika skepnader, runt omkring oss - och den visar sig på olika sätt... Plötsligt känner jag att den där tröttheten, efter att ha sovit väldigt dåligt i natt, ha varit en levande napp - inte känns så jobbig.Jag fanns ju där för mitt barn. Gav värme och tröst - när natten kändes svart... Räcker det? Räcker det för att gå hel ur det här? För att forma empatiska barn? Och känna sig nöjd?
Otillräckligheten är så påtaglig... igår hade vi reducerats till Familjeföretaget AB, som gick i skift här hemma, som hann med en snabb puss i dörren vid två tillfällen. Mormor har trillat, och har nog aldrig känts så gammal. Hon är ju gammal. Och hon klarar sig väldigt bra själv. Men när jag besökte henne igår såg jag även rädslan och ensamheten i hennes ansikte. Nu har bebben vaknat... Jag ska ge honom tid... och kärlek...
Kommentarer
Trackback