flisas

Tidigt på morgon åkte Anders till Köpenhamn. Gräsänka. Igen. Hur kommer natten att gå när inte Anders är hemma? Förmodligen bra. Anders har ju inte behövt "natta om" bebben, de sista nätterna. Tänk inte så mycket. Grubbla mindre. Idag har jag varit med Linus på öron, igår på ögon. Allt var ok. Marianne är och shopar med Agnes och Klara. Jag ska tänka på Dalai Lama och andas djupa lugna andetag så fort irritationsmolnet kommer över mig. Jag ska bara ha vänlighet i sinnet och kommer därmed att få vänlighet tillbaka...
Försöka le, så kanske man får ett leende tillbaka.
Försöka vara lagom. Jag tycker om tanken om lagom, men den smiter iväg så fort jag närmar mig.
Arbeta lagom.
Vara lagom glad.
Lagom emotionell.
Lagom arg.
Lagom mätt...
Jag ska känna Kärleken i hjärtat, ömheten och en vilja att göra gott, vänlighet i sinnet, tid att glädjas åt värme och ljusa stunder. Det är det som räknas. Hur kommer det sig att man glömmer stup i ett? Byggprojekt och framtidsplaner är något annat. Det ordnar sig förhoppningsvis med allt sånt runt omkring så småningom. Lugnet. Ingen annan är ansvarig för mig, men jag har ansvaret för mina barn. Det är ett stort och outbytbart uppdrag. Jag väntade på dem. Egentligen hela livet. Jag kände dem i nästan nio månader i min kropp. Jag väntade på dem. Och längtade. Längtade att få lägga handen på bröstet och känna snabba andetag. Längtade att få känna lukten av livet och evigheten; meningen, sanningen och den stora kärleken. Där, lever jag nu!