2/12; fredag
Än kan jag minnas litenheten - jag skräms inte av litenheten. Det är självklart. Så lite som behövs. Ordlös kommunikation - det enda som behövs är värme, närhet, kontakt, lugn och ro. Det går så fort - det är inte länge de suktar efter mammas pussar och kramar. Det är så häftigt. Men det är häftigt hela tiden - att följa dem. Se deras utveckling.
Jag kan minnas när det bara var Anders och jag. Så naturligt. Tvåsamheten - enkel och naturlig. En självklar relation. Vacker. Okomplicerad. Kärleken som fick ett nytt liv att födas. Barn. Barnen. Tar plats. Splittrar inte, men kilar sig in. "Egentid" fick ett nytt begrepp - en komihåglapp och påminnelse om hur livet var, att hålla ursprunget vid liv. Att inte gå vilse i föräldraskapets förrädiska sankmark där kärleken till barnen omärkligt urholkar själva grundtanken med relationen.
Kärlek. En kär lek.
Jag är inte direkt bra på att ta det lugnt. Jag får skuldkänslor när jag inte plockar, städar, gnor... En störning? En genetisk defekt hos småbarnsmammor? Jag borde alltid göra mer. Ligga i framkant. Jag vill få gott betyg i mammaakademin, en stjärna i mammahimlen. Det är lätt att "bara" bli mamma... Inte fru. Inte vän. Inte kvinna... Ingen ber mig - ändå känner jag otillräckligheten.
Jag tar stunder då jag rör på mig - rider, går en promenad. Stunderna för mig själv gör mig till en gladare människa - musklerna arbetar. Endorfiner rusar.
Men så kommer ändå stunderna när jag vill fly. Inte var duktig och präktig. När det trots allt känns som om man får för mycket - även om det sägs att man inte får mer än vad man klarar av... Kanske är det bara en kliché som vill vagga oss in i förtröstan. Tänk om man plötsligt får mer än vad man orkar, tar ett kliv ner i en djup avgrund, och blir allt annat än kaxig - man blir tilltufsad och osäker på vart livet är påväg... Vilket håll ska man gå. Då vill man fly, dra täcket över huvudet och glömma. Hur gör alla andra? Ingen berättar, alla gömmer det inom sig...
Idag har Linus varit på habiliteringen, träffat en arbetsterapeut. Fått göra övningar. Om en vecka är det möte på dagis med habiliteringen. Vilka krav kan man ställa? Vilken rätt har man? Vem ser Linus bästa?
Jag kan minnas när det bara var Anders och jag. Så naturligt. Tvåsamheten - enkel och naturlig. En självklar relation. Vacker. Okomplicerad. Kärleken som fick ett nytt liv att födas. Barn. Barnen. Tar plats. Splittrar inte, men kilar sig in. "Egentid" fick ett nytt begrepp - en komihåglapp och påminnelse om hur livet var, att hålla ursprunget vid liv. Att inte gå vilse i föräldraskapets förrädiska sankmark där kärleken till barnen omärkligt urholkar själva grundtanken med relationen.
Kärlek. En kär lek.
Jag är inte direkt bra på att ta det lugnt. Jag får skuldkänslor när jag inte plockar, städar, gnor... En störning? En genetisk defekt hos småbarnsmammor? Jag borde alltid göra mer. Ligga i framkant. Jag vill få gott betyg i mammaakademin, en stjärna i mammahimlen. Det är lätt att "bara" bli mamma... Inte fru. Inte vän. Inte kvinna... Ingen ber mig - ändå känner jag otillräckligheten.
Jag tar stunder då jag rör på mig - rider, går en promenad. Stunderna för mig själv gör mig till en gladare människa - musklerna arbetar. Endorfiner rusar.
Men så kommer ändå stunderna när jag vill fly. Inte var duktig och präktig. När det trots allt känns som om man får för mycket - även om det sägs att man inte får mer än vad man klarar av... Kanske är det bara en kliché som vill vagga oss in i förtröstan. Tänk om man plötsligt får mer än vad man orkar, tar ett kliv ner i en djup avgrund, och blir allt annat än kaxig - man blir tilltufsad och osäker på vart livet är påväg... Vilket håll ska man gå. Då vill man fly, dra täcket över huvudet och glömma. Hur gör alla andra? Ingen berättar, alla gömmer det inom sig...
Idag har Linus varit på habiliteringen, träffat en arbetsterapeut. Fått göra övningar. Om en vecka är det möte på dagis med habiliteringen. Vilka krav kan man ställa? Vilken rätt har man? Vem ser Linus bästa?
Kommentarer
Trackback