flisas

Min stallkompis Anne skriver många kloka ord på sin blogg. Hon skriver om julen som barnens högtid. Familjens och samvarons tid. All stress som julhandel, julbak, matlagning, pyssel och städning leder till ska vara som bortblåst på själva julafton. (Fast om jag ska vara ärlig så har vi knappt stressat... ett par sorters julgodis, klappar mestadels inhandlade på nätet, julfirandet på bortaplan, några tomtar i hörnen och huset städas dagligen, året runt...) Då ska huset vara rent, stämningsfullt och vackert. Maten ska vara god, varm och dekorativ. Man ska ha handlat alla genomtänka julklappar och slagit in dom vackert - något som jag verkligen tänker varje år att jag ska lägga mer tid på, men så står jag där med femtioelva klappar, ett sorters papper, etiketter som tar slut, tejp som klibbar ihop och ett trytande tålamod... Givetvis ska klapparna vara fairtrade, ekologiskt, biodynamiskt, återvunnet, klimatkompenserat, rättvisemärkt och samtidigt något som mottagaren kommer att uppskatta. Barnen ska vara söta, tindra med ögonen och hålla sams. Mamman ska vara glad. Granen ska vara grön och snön ska vara vit. Det är där som idealet brukar brista. Vädret är ju en faktor som människan hittills inte lyckats kontrollera. Jag hoppas att vi aldrig lyckas bemästra den kraften. I år var det en grön jul, en varm jul - alla släktingar hade något att prata om när de samlades i stugorna. "Den varmaste julen i mannaminne". Det enda som hade varit bättre hade väl varit om stormen som blåst över Sverige i ett par dagar hade kommit ett par dygn tidigare, då hade det inte behövt bli en tyst stund i stugorna... För så är det - vid jul ska familjen samlas, släkten träffas - vare sig man vill eller inte... Vi har ingen stor släkt och klarar av det snabbt. Andra träffas i olika konstellationer i flera dagar.
Jag tycker inte illa om julen, och ursprungstanken med att samlas till fest när det är som mörkast, är fin. Men vi människor har en förmåga att over-do julen, som vi gör med allt annat. Vi vill så väl, för vem vill inte ha den perfekta julen? Vi ser Astrid Lindgrens alla jular framför oss... Kanske är det bra att sikta mot stjärnorna, för man brukar ju hamna någonstans bland trädtopparna. Om man kunde acceptera det så vore det väl bra. Anne skriver, så sant: "Men om man siktar mot stjärnorna, så vill man nå stjärnorna. Då nöjer man sig inte med en tallkotte, även om den sitter på den allra högsta tallen." Jag vill inte hoppa över julen, men jag tycker att det är synd att gemenskapshögtiden ska präglas av så mycket stress, slitningar och utanförskap. I år valde min mormor att stanna hemma på julafton - hon var inte pigg. Då åkte pappa till Marianne... Första gången jag inte träffade dem på julafton - i mitt 34 åriga liv... Tider förändras. Det går - men någon tår fälldes trots allt. För tiden som fanns. Då allt var enkelt. Och alla var glada?! Då snön låg på marken och mamma stod vid spisen...
Vi har haft en bra jul. En avslappnad jul. En god jul. Och idag är det vardag igen. Med fotbollsturnering och tennisturnering. Det är, trots att det är mysigt, rättså skönt att julen är "över"... Jag hoppas att ni har haft en fin jul med nära och kära, att ni får en trevlig fortsättning och att det blir ett gott slut som på alla sagor...
För att kunna se alla bilder måste du klicka på december 2011...