27/3; söndag
Söndagskväll. Halv åtta, och det är ljust! I natt ställdes klockan om. Jag gillar vårkvällar. Vår bästa tid är Vår?! Med hopp om liv spirar den.
I går städade vi bilarna. Och som jag putsade. Efter simskolan hade bilen blivit lite smutsig igen - och då åkte lilla putsduken fram igen. Anders skrattar ofta åt mig när han hittar mig sittande på golvet med min lilla trasa... Jag som inte har något tålamod... (Även om ridflickorna hävdade något annat...)
I putsandet har jag tålamod i alla fall - men framåt kvällen vill jag bara vara ifred. Klappa magen. Jag tappar tålamodet när Linus tjatar - trots att jag är så tacksam för att Att han pratar och frågar. Kanske är det bristen på egentid som gör att jag inte orkar riktigt?
Det är ju inte bara tålamodet som är en bristvara i denna själ - även lokalsinnet fattas (tyvärr saknades även GPSprogrammet i telefonen, vilket vi faktiskt konstaterade innan jag begav mig ut). Anders bad mig lägga ett spår idag. Jag utgick från Holmarna. Gick en och en halv kilometer och insåg att jag var vilse. La slutapporten och ringde Anders. Plötsligt känner jag igen mig. Här var jag för ett och ett halvt år sedan när jag gick vilse... Långt senare, många steg med ond kropp och en bilfärd senare (Anders ryckte ut och hämtade mig på andra sidan sjön där det står en skylt "Vetlanda" men det är i Skeda) - var jag hemma. Anders gick spåret, och insåg att Om jag hade gått höger, 200m, efter sluapporten istället för rakt fram så hade jag kommit dit jag skulle, tillbaka på Holmanavägen...
För Anders och Stimma gick spåret utmärkt. 1,6km spår i varierande terräng. Bra påsläpp och alla apporter. Även lydnadspasset gick bra i eftermiddag.
Olof och Tova kom förbi i eftermiddag och Klara konstaterade klokt att vi måste nog åka till Thailand för att träffas.
Och så när jag ändå drar upp mina brister - jag välte i eftermiddag i trädgården. Gick omkull i slänten. Handen har svullnat upp något, och värker.
För det mesta är jag inte så pessimistisk, men när jag tänker på "efterdöden" - så kan det nog kännas så... Jag satt och pratade med en kollega som är mycket klok, och som har en stark tro. Vilket jag saknar... Jag kan känna att alla de förklaringar om döden och vad som händer efteråt, eventuell återuppståndelse/återfödelse eller livet efter detta som jag har läst, får mig bara att tro ännu mindre. Hur skulle det gå till? Jag säger till barnen att mormor finns i himlen... Men jag är ju logisk. Det är nog det som är problemet. Jag varken kan eller vill släppa mitt logiska tänkande, och inte ens när jag försöker hitta lösningar på alla de hål som finns i de religiösa idéerna om döden och eftervärlden så håller de. Min hjärna fungerar inte på det sättet att jag kan acceptera fina idéer som inte är logiska, hur mycket jag än skulle vilja bli tröstad av dem. Jag vill tro att vi ska träffas någonstans igen. Jag önskar att jag kunde tro att jag en gång fick träffa de som dör när den dagen kommer och jag själv dör. Men det har jag svårt att tro... Döden är slutet. Medvetandet slocknar, allt blir svart. De som dött före oss lever bara kvar i våra minnen och känslor, och i de saker och platser som får oss att tänka på dem. De finns kvar så länge vi tänker på dem och pratar om dem. Jag vill så gärna tro att de finns här - i någon form. Att de finns på något sätt i vår närhet. Jag skulle önska att jag kände dem, kände deras närhet - kunde prata med dem... En tanke jag har hört som tröstar mig lite är den som Eva Dahlgren pratade om i sitt sommarprogram förra året. Den gick ut på att antalet atomer i universum är konstant, och att allt som dör alltså uppgår i allt som lever. Det kan jag gå med på - jag är ju logisk. Jag är kemiskt, biolog och naturvetare. Atomer och energi är oförstörbara - de byter bara form... På så vis är de som dör alltid med mig, eftersom jag och allting runtomkring mig är gjort av atomer och innehåller energi. Därför finns de ju i det som lever... I en blomma, i ett träd... Här eller där. Överallt. Någonstans. Men inte ingenstans.
I går städade vi bilarna. Och som jag putsade. Efter simskolan hade bilen blivit lite smutsig igen - och då åkte lilla putsduken fram igen. Anders skrattar ofta åt mig när han hittar mig sittande på golvet med min lilla trasa... Jag som inte har något tålamod... (Även om ridflickorna hävdade något annat...)
I putsandet har jag tålamod i alla fall - men framåt kvällen vill jag bara vara ifred. Klappa magen. Jag tappar tålamodet när Linus tjatar - trots att jag är så tacksam för att Att han pratar och frågar. Kanske är det bristen på egentid som gör att jag inte orkar riktigt?
Det är ju inte bara tålamodet som är en bristvara i denna själ - även lokalsinnet fattas (tyvärr saknades även GPSprogrammet i telefonen, vilket vi faktiskt konstaterade innan jag begav mig ut). Anders bad mig lägga ett spår idag. Jag utgick från Holmarna. Gick en och en halv kilometer och insåg att jag var vilse. La slutapporten och ringde Anders. Plötsligt känner jag igen mig. Här var jag för ett och ett halvt år sedan när jag gick vilse... Långt senare, många steg med ond kropp och en bilfärd senare (Anders ryckte ut och hämtade mig på andra sidan sjön där det står en skylt "Vetlanda" men det är i Skeda) - var jag hemma. Anders gick spåret, och insåg att Om jag hade gått höger, 200m, efter sluapporten istället för rakt fram så hade jag kommit dit jag skulle, tillbaka på Holmanavägen...
För Anders och Stimma gick spåret utmärkt. 1,6km spår i varierande terräng. Bra påsläpp och alla apporter. Även lydnadspasset gick bra i eftermiddag.
Olof och Tova kom förbi i eftermiddag och Klara konstaterade klokt att vi måste nog åka till Thailand för att träffas.
Och så när jag ändå drar upp mina brister - jag välte i eftermiddag i trädgården. Gick omkull i slänten. Handen har svullnat upp något, och värker.
För det mesta är jag inte så pessimistisk, men när jag tänker på "efterdöden" - så kan det nog kännas så... Jag satt och pratade med en kollega som är mycket klok, och som har en stark tro. Vilket jag saknar... Jag kan känna att alla de förklaringar om döden och vad som händer efteråt, eventuell återuppståndelse/återfödelse eller livet efter detta som jag har läst, får mig bara att tro ännu mindre. Hur skulle det gå till? Jag säger till barnen att mormor finns i himlen... Men jag är ju logisk. Det är nog det som är problemet. Jag varken kan eller vill släppa mitt logiska tänkande, och inte ens när jag försöker hitta lösningar på alla de hål som finns i de religiösa idéerna om döden och eftervärlden så håller de. Min hjärna fungerar inte på det sättet att jag kan acceptera fina idéer som inte är logiska, hur mycket jag än skulle vilja bli tröstad av dem. Jag vill tro att vi ska träffas någonstans igen. Jag önskar att jag kunde tro att jag en gång fick träffa de som dör när den dagen kommer och jag själv dör. Men det har jag svårt att tro... Döden är slutet. Medvetandet slocknar, allt blir svart. De som dött före oss lever bara kvar i våra minnen och känslor, och i de saker och platser som får oss att tänka på dem. De finns kvar så länge vi tänker på dem och pratar om dem. Jag vill så gärna tro att de finns här - i någon form. Att de finns på något sätt i vår närhet. Jag skulle önska att jag kände dem, kände deras närhet - kunde prata med dem... En tanke jag har hört som tröstar mig lite är den som Eva Dahlgren pratade om i sitt sommarprogram förra året. Den gick ut på att antalet atomer i universum är konstant, och att allt som dör alltså uppgår i allt som lever. Det kan jag gå med på - jag är ju logisk. Jag är kemiskt, biolog och naturvetare. Atomer och energi är oförstörbara - de byter bara form... På så vis är de som dör alltid med mig, eftersom jag och allting runtomkring mig är gjort av atomer och innehåller energi. Därför finns de ju i det som lever... I en blomma, i ett träd... Här eller där. Överallt. Någonstans. Men inte ingenstans.
Kommentarer
Trackback