flisas

Saknaden. Ångesten. Jag sitter och väntar på Anders. Han har varit påväg hem länge nu. Jag sitter ensam. Trött. Klappar magen. Har lagt barnen. Och då kommer det över mig. Jag tänker på henne ofta. Så fort jag ska ta något beslut så tänker jag på vad hon skulle ha gjort. Hon var en klok kvinna min mamma. Jag tänker mycket på hennes sista tid. Hur hon mådde. Vilken ångest, sorg och skräck hon tvingades genomgå. Ensam. Hur vi satt i bilen och inte ville inse någon av oss - hur sjuk hon var. Jag tror vi visste. Mamma klamrade sig fast. Vi blundade. Vi sa hej då och att vi ses i morgon, men när morgonen kom, så kom samtalet. Jag kan höra mitt skrik - jag minns hur jag gick ut till bilen utan kryckor, trots att jag egentligen inte kunde.
Ikväll rinner mina tårar för att barnen som inte får träffa sin mormor. Över barnet i min mage som aldrig fick träffa henne. Över alla tankar som aldrig sades. För allt vi gjorde. För att hon fanns i det lilla - och det Stora. För tårarna som jag inte vill visa någon. För krampen i mina käkar när ångesten river min kropp.
Aldrig mer.
Men för alltid kommer jag att sakna.