flisas

Lillebror ligger och sover. Vi tog en promenad på morgonen (foten känns mest när jag vrider den i sidled, men det går hyfsat bra om jag stiger ner rakt på den) efter att ha lämnat Linus. Det är skönt att känna igen sin kropp igen, känna att det är lättare att andas och inte så mycket att bära. Även om jag kan sakna kulan - att sitta och förundras och undra över vem som finns där inne. Nu finns han här hos oss. Så självklar. Det känns som om han alltid har funnits. Ändå så ny. Så nytt. Ett nytt liv. Mirakel. Du och jag är mirakel - som Di Leva sjunger. En dag är man i nionde månaden, nästa är man nyförlöst, och ammar en liten knodd (även om det ser ut som om man vore i alla fall i femte månaden). Just det där med kroppen står det en massa om i t.ex. Aftonbladet. Senast idag läste jag en krönika om ämnet att först göra en prestation i att bära och föda barn, och sedan snabbt komma i form igen. Kanske ganska oviktigt i jämförelse, men visst vill man inte se gravid ut när man har fött barn - men än så länge kan jag vila i känslan av att han är så ny och det är för tidigt för alltför stora kraftansträngningar! Och kanske har jag gått från nionde, till femte, till fjärde månaden nu...
Det händer ju ganska ofta att jag funderar på mitt öde, meningen med livet och varför det ibland blir som det blir. Varför man i vissa lägen gör de val man gör. Valen man gör för en i en viss riktning och ger oss en erfarenhet. Ibland kommer jag fram till något som får mig att ta ett ytterligare steg, i det jag kallar min personliga utveckling och känner att just den saken kan läggas till handlingarna. Det är färdigarbetat och kunskapen har landat i mig. Jag förstår och jag har växt en smula. Ibland är det positiva saker som får mig att växa, ibland negativa. Ofta tror jag att de negativa påverkar mig mer - ger större avtryck. Ibland kommer jag ingenstans och funderingarna fortsätter och mönster upprepas. Det som genom åren fått mig att växa mest är de händelser som innefattar mycket sorg. Missfallet påverkade mig, oss, vår relation. Livet visade sig från sin sköra sida. Men vi tog oss upp. Bar varandra. Och när jag blev gravid igen - kunde vi inte sörja barnet som inte blev fött, vi gladdes åt det nya lilla Livet, vi fick en erfarenhet, vi gick vidare, och vi minns...
När min mamma togs ifrån oss, trodde jag att mitt liv inte skulle gå att leva mer. Jag kunde knappt andas och ofta brände tårarna bakom solglasögonen. Ofta i bilen, i min ensamhet. Väl dolt - de kom upp till ytan i min blogg, och ibland tillsammans med någon god vän. När sorgen lagt sig en smula och jag förstod att mitt liv skulle rulla vidare, gjorde jag ett val. Jag valde att gå vidare, jag förstod att i sorgen kan man inte leva. Livet är skört och det skall vårdas, inte vittras bort i sorg och elände.
Jag tänker på Anders klassbyte i tvåan, som resulterade i att vi träffades. Och därefter gjort oss oskiljaktiga. Vi delar ett liv. Allt. Han bär mig genom sorger. Han stöttar mig. Han skrattar åt och framför allt med mig. Han är en fantastisk pappa till våra tre barn.
I olika, felaktiga diagnoser, på vår älskade Linus - har vi sörjt, men vi har tagit oss igenom dem. Vi lever med det. Vi jobbar med det. Vi ser honom utvecklas. Och vi ser vår Klarafina som är en underbar vän, storasyster och dotter.
Hela tiden gör jag val - små och stora. Och jag får leva med dem. Jag vill inte att barnen får leva med mina sorger och mindre bra val. Jag vill inte föra över bitterhet. Däremot vill jag visa dem sorg i lagom doser, jag vill att vi ska kunna dela tankar - positiva och negativa. Jag vill visa känslor - det är jag. Men ibland får man bita sig i tungan, bita ihop och inte låta sorger förlama en. Vi har så mycket att glädjas åt!
Som sagt - livet är fullt av val. Idag kom det ett brev från folkbokföringen, men i det står det inte vad lillebror heter... Vi jobbar på det. Just för dagen är det Vidar. Inget namn som folk skriker av avund för. Men vi gillar det. Vi har ju dessutom Vidars kullar ett stenkast bort. Enligt Wikipedia: "Vidar är i nordisk mytologi en av asarna. Han tillhör den krets av gudar vars funktion och betydelse är något problematisk att inringa. Även gudens namn har gett upphov till helt olika tolkningar. Enligt en tolkning betyder namnet "den vida härskande", enligt en annan "han från skogen", "krigaren från skogen" eller liknande. Vidar uppträder förvisso i Grimnesmål som härskaren i sitt rike Vide, "skogslandet", men förutom denna referens, är det bilden av en kraftfull, hämnande gud som dominerar. Vidars primära mytologiska funktion är just den som hämnare: vid Ragnarök hämnas han sin fader Oden. I det avseendet ligger han funktionsmässigt nära guden Vale vars mytologiska funktion just var den Balders hämnare. Oden avlade såväl Vidar som Vale genom utomäktenskapliga förbindelser. Vidars moder sägs vara jättinnan Grid. Vidar beskrivs som tystlåten (han kallas "Vidar den tyste") och mycket stark. Snorre uppger att han var den starkaste av gudarna näst efter Tor, och berättar även att hans främsta kännetecken var hans tjocka sko, gjord av alla läderbitar som blir över från alla skomakare, som inget vapen kan tränga igenom. Vid Ragnarök hämnas Vidar sin faders död genom att sätta skon i Fenrisulvens käftar och bryta upp dem tills besten dör. Vidar är en av dem som överlever in i den nya eran. Tillsammans med halvbrodern Vale är han den som övertar Odens göromål efter att eldjätten, muspellen, Surt har satt världen i brand med sitt brinnande svärd då Ragnarök nått sitt slut." Och enligt svenska namn: "Mansnamnet Vidar är ett gammalt nordiskt namn. I den nordiska mytologin är Vidar Odens son. Vidar är sammansatt av ord för träd och man och kan betyda "skogsman". Namnet har ökat i popularitet sedan mitten på 1990-talet och börjar nu närma sig 100-i-top-listan. Det finns 2372 män som har förnamnet Vidar. Av dessa har 1094 namnet Vidar som tilltalsnamn/ förstanamn. År 2008 fick 165 pojkar namnet Vidar som tilltalsnamn, varav 155 stavder Vidar, 9 Widar och 1 Widhar. Namnsdag: 31 augusti."