flisas

Min kropp värker (värst är tummen). Själen gråter. Trött. Jag kan kanske förstå hur föräldrar som inte får sova på nätterna har det... I natt var nog den första natten då något av våra barn faktiskt har varit vaken länge - typ tre timmar. Sigge vaknade och kunde inte somna om. Hungrig? Pigg? Ont? Jag kände panikkänsla och trötthet. Frustration. Maktlöshet. Rådvillhet. Var finns supernannysarna som man kan ringa? Jag skulle behöva tala med ängeln som finns i rummet - behöva en kram, behöva ett råd, behöva en frist. Ett andningshål. En ventil. På morgonen sov vi såklart gott när klockan ringde. Jag fick väcka Anders, då vakande Sigge. Ny dag. Jag provade att ge Sigge välling - det var ingen höjdare. Kanske var det fel napp? Jag blandade vällingen med grötpulver och den slank ner. Linus bröt ihop av en macka som hade gått sönder - jag bröt ihop. Ville vara någon annanstans.
("en dag lämnade jag allt
man kunde låta tiden vara
det känns som andra sidan jorden
vi kanske hade alla svaren
jag har kämpat med en dröm
jag ville inga brustna hjärtan
inga slitningar i blodet
jag ville hitta Söndermarken
om jag kommer dit igen
har du en plats där jag kan vila
ett rum där jag kan känna att jag är någonstans ifrån
ett fönster vi kan sitta vid och blicka ut mot ån" )
Linus blir förtvivlad. Vill ha förlåtelse. En kram. Kvarstående aggressivitet. Missriktad aggressivitet - en hund som får en känga för att den blir glad när vi ska gå ut, en snäsig ton mot någon som inte har förtjänat det, men som tar åt sig... Skrik. Samtidigt som jag inte vill vara någon annanstans. Detta är mitt liv. Mina älskade. Mina fina. De som får mig att vilja leva... Kommer till dagis - och inser att Linus överdragsbyxor är borta. Orkar inte. Linus är ledsen - vill följa med hem. Jag går en runda. Sigge somnar. Jag letar upp byxorna som är hemma. Åker med med till dagis. Tar en kopp kaffe - hoppas på John Blund, men inser omöjligheten. Läser en stund, men hoppar upp och ner av saker som ska göras.
Nu kom betongbilen och jag ska fota lite... Vi blandar och ger. Tar. Suger. Bryter ihop. Kommer igen? När jag tänker efter är jag ju inte trött - inte så förfärligt mycket i alla fall. Jag är mest långsam - inte hågad. Jag ska försöka vila mig i form. Ta tag i saker när Sigge vaknar. Le mot honom. Leka med Linus. Åka och rida ikväll - en lektion, den första på typ ett år! ("Det är hårda tider, folk går på knäna, vi måste lämna allt det här igen
Ja, är det inte alldeles klart, min vän?
Du var inte född när jag dansade i gryningen
När visionen tog mig som håller liv i mig är
Gå inte in i det! Det finns ingenting att hämta där!
Bara den stora hungern som aldrig kan mättas, min vän
Du måste köpa ihjäl dig för att få kunna jobba ihjäl dig
Du måste va som alla andra för att dom andra ska se dig
Hur många drömmar har du kvar när du fyllt tjufem?
Hur många stora planer? Hur många vägar hem?
Vem slåss för Gud idag
Vem slåss för kvinnan, för dom svaga
Allt det där det låter som en gammal riddarsaga
För mycket folk överallt, skogarna dör, haven dör
Allt rusar in vidare i mardrömmen och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt, så långsamt men, Isabella, det går
En dag ska du lära dina barn nånting bättre du med
Lära dom att lyssna, lära dom att se lite mer, lite mer, lite mer
Vacker är den som reser sig, som vågar tro
Som törs ett ja i alla nej, som vågar bygga bro
Över hav av bitterhet, över ödsligt nattkvarter
Vacker den som är sårbar, vacker den som ser
Du är vacker Isabella, som ett rådjur i skogen
Som en stjärna på himlen, som en flicka mitt i natten på krogen
Som äppelträdgårdarna i maj runt Kivik
Som vinden, som regnet, som själva livet")