10/4; tisdag
En tisdag, med måndagskänsla. barnen och Anders har försvunnit åt olika håll. Sigge ligger i vagnen och sover efter en runda i regn och rusk - höstkänsla, fast det är vår... Jag njuter av tystnaden. Jag ska städa lite, fixa och få ordning. Men först en kaffe. Jag njuter - precis som jag har njutit av att ha familjen nära en vecka. Imorgon ska jag jobba igen - kemikurs för gymnasieelever som vill pröva högstadiet kemi. Jobb, fast ledighet. En kluven känsla. Jag tvingas ut i verkligheten - men lite på låtsas.
Imorgon ska jag möta jobbets verklighet en stund - trots att detta hemmalivet är den verkliga verkligheten... Jag ska möta människor som jag inte känner. Och människor som jag känner. Mitt jobb består av möten. Möten med barn, och vuxna som mår bra. Möten med dem som inte gör det... Möten, med och om, barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Dessa möten skriver Malene om. En del möten - i hundklubben, hyresrättsföreningen eller fotbollsklubben - kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med olika svårigheter ofta gör. "Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld... Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten... Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar... Vad är skillnaden? Är det tecken på något? Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet... När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp. Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger; "vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär". Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så. Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt). Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar? Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar. Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete. Är det bara personalens ansvar? Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar. Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på. Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter. Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn. Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!"
Jag har ju suttit på båda stolarna... Jag har själv suttit på möten och gråtit. Jag har själv haft möten för att ha haft möten. Jag har själv känt meningslösheten på mötena. Maktlösheten. Skyllt på ringa resurser. Och gjort upp planer som inte kan hållas. Jag har oxå skyllt på någon annan. Känt otillräckligheten. Jag vet hur det känns - för mig åtminstone. Jag vet ju aldrig hur det känns för någon annan... Men kanske kan jag lättare sätta mig in i en annan förälder som av någon anledning har det jobbigt med sitt barn. Jag vet också hur stolt man är när man sitter på möten och "allt är bra", när barnen fungerar och kan det som begärs. Jag vet hur det känns när människor på möten känns som isbitar och där orden ackompanjeras av taggtråd - och jag vet hur det känns när orden på möten klingar som jordgubbar med vispgrädde... Jag vet hur jag, både som förälder och som lärare, vill barnens bästa. Hur jag vänder mig ut och in för att alla ska ha det så bra som möjligt... Alla? Alla... Alla!
Imorgon ska jag möta jobbets verklighet en stund - trots att detta hemmalivet är den verkliga verkligheten... Jag ska möta människor som jag inte känner. Och människor som jag känner. Mitt jobb består av möten. Möten med barn, och vuxna som mår bra. Möten med dem som inte gör det... Möten, med och om, barn som av en eller annan anledning inte har det bra, blir ofta mer laddade än andra typer av möten. Dessa möten skriver Malene om. En del möten - i hundklubben, hyresrättsföreningen eller fotbollsklubben - kan visserligen också sätta känslor i svall, men inte tillnärmelsevis på det sätt ett möte kring barn med olika svårigheter ofta gör. "Vid vissa möten jag deltagit på har det ibland varit så laddat av frustration och uppdämda känslor att hade någon tänt en tändsticka i rummet så nog sjutton hade rummet exploderat i ett inferno av rök och eld... Vid andra möten jag deltagit i har det känts som osynliga istappar hotfullt hänger från taket så jag fått ducka för att inte få allt rakt i huvudet, eller taggtråden som ligger runt andra möten... Fast ibland, och nu kommer vi till de bästa mötena, är upplevelsen snarare som om man kliver in i en jättestor, god och fluffig gräddtårta - fylld av de godaste jordgubbar... Vad är skillnaden? Är det tecken på något? Enkelt kan man kanske säga att det ena mötet består av människor som ännu inte hittat ett sätt att kommunicera, där förtroendet mellan mötesdeltagarna är låg, där diskrepansen mellan orsaken till svårigheterna hos barnet och hur stora svårigheterna egentligen är - är stor, där förståelsen att man INTE förstår allt - är liten. När möten som inte fungerar avslutas går de två parterna - föräldrarna och lärarna tillbaks till sin lilla grupp, föräldrarna till sig och lärarna till lärarrummet... När jordgubbstårtsmötena inträffar har man däremot hittat ett sätt att kommunicera på, man har ungefär samma syn på svårigheterna och vad som orsakar dem, man har förtroende för varandra och man har en förståelse för att man kanske inte förstår allt. Man behöver inte gå tillbaka till någon grupp - man ÄR en grupp. Tydliga tecken på att det kommer att bli ett möte med taggtråd är till exempel när personalen säger; "vi kan redan allt om detta", "jag har jobbat med detta så många år att jag kan detta", "vi ser inga problem här", "nej, vi märker inte att hen är mobbad eller utanför", "vi har gjort allt vi kan och ändå gör inte ni er del", "vi har ju gjort ändringar och kommit överens om dem och sedan håller inte hen sin del och därför blir det såhär". Ingen lärare eller socialtjänsteman eller liknande vill tillhöra gruppen som håller i ovanstående möten. Trots det ser möten kring barn med svårigheter alldeles för ofta ut ungefär så. Tänk om man som personal/"proffs" istället kunde gå till mötet med öppet sinne, med jordgubbstårta i fickorna. Med förståelse att man faktiskt inte förstår allt, att man inte ser allt, att man inte kan just det barn man sitter och pratar om, att föräldrarna, hur de än ser ut eller beter sig faktiskt står barnet närmast och när man ser en förälder som ser väldigt, väldigt trött ut så beror det på att just de här mötena och allt annat kring barnet faktiskt formligen äter upp hen inifrån och ut. Man kanske känner, som personal, att man gjort allt, men det kanske inte är "rätt" allt, alltså måste man genom samtal hitta nya sätt att göra allt ännu en gång (man kan ju göra "allt" på många sätt). Men är det bara personalens fel när ett möte inte fungerar? Nej, det är klart att det alltid behövs minst två för att få till en bra dans, men och detta är väldigt viktigt. Föräldrarna är i underläge, personalen är fler, har "rätten" på sin sida och ser inte barnet alls lika mycket och lika ofta (hur kan man göra det när man har 25 elever till, varav ytterligare några med särskilda behov) som barnets föräldrar. Jordgubbstårtsmötena är lätta att fixa när man har de där eleverna där det mesta flyter, men av egen erfarenhet, som förälder, lärare och stödperson, vet jag att det är mycket svårare att få till ett bra möte kring de barn där man verkligen behöver ha ett gott samarbete. Är det bara personalens ansvar? Nej, det tar, som sagt minst två personer för en bra dans, men tänk själv när du kommer till ett hotell och vattnet i kranen droppar. Det är ett problem, det måste lösas. Du vill ha ett bra bemötande även när du kommer med information om saker som inte fungerar, personalen bakom disken får inte (även om det väl händer) bli grinig för att du klagar på något. Personalen bakom disken har det största ansvaret för att mötet med dig som hotellgäst fungerar. Så är det i mötet mellan lärare och föräldrar till barn som har svårigheter. Ta bort dina förutfattade meningar om vad föräldrarna gör som gör att det inte fungerar kring barnet (om du har några sådana), gå till mötet med öppet sinne, tänk att om jag kan mycket kring dessa frågor så är det bra, men jag kan alltid, alltid, alltid lära mig mer och just den här eleven och denna elevens behov behöver jag ta reda på. Satsa på mötena med föräldrarna till barnen med särskilda behov, se till att det känns som gräddtårta med jordgubbar, både när ni börjar och slutar mötet - för det är faktiskt enda sättet att få det att fungera kring barn med svårigheter. Barn gör bra om de kan - föräldrar som är bleka, ledsna och frustrerade vill sitt barn det bästa. De håller på att gå sönder av all kamp de för - på alla plan - för sina barn. Stjälp oss inte - hjälp oss, vi och våra barn behöver, nämligen all hjälp vi kan få!"
Jag har ju suttit på båda stolarna... Jag har själv suttit på möten och gråtit. Jag har själv haft möten för att ha haft möten. Jag har själv känt meningslösheten på mötena. Maktlösheten. Skyllt på ringa resurser. Och gjort upp planer som inte kan hållas. Jag har oxå skyllt på någon annan. Känt otillräckligheten. Jag vet hur det känns - för mig åtminstone. Jag vet ju aldrig hur det känns för någon annan... Men kanske kan jag lättare sätta mig in i en annan förälder som av någon anledning har det jobbigt med sitt barn. Jag vet också hur stolt man är när man sitter på möten och "allt är bra", när barnen fungerar och kan det som begärs. Jag vet hur det känns när människor på möten känns som isbitar och där orden ackompanjeras av taggtråd - och jag vet hur det känns när orden på möten klingar som jordgubbar med vispgrädde... Jag vet hur jag, både som förälder och som lärare, vill barnens bästa. Hur jag vänder mig ut och in för att alla ska ha det så bra som möjligt... Alla? Alla... Alla!
Kommentarer
Trackback