2/4; måndag
Jag läser en text av Anders Reitmaier - en av våra fina vänner som vi träffar på tok för sällan, som vi fick en underbar hund av och som jag tycker är en av Sveriges bästa hundförare- och tränare. Jag har stor respekt för hans (och hans frus) kunnande och han har hjälpt oss otaliga gånger genom åren, främst då vi bodde i Halmstad. För alla gånger som jag har brutit ihop, och han har samlat ihop bitarna och fått allt att funka igen. Han är enormt engagerad och går in i allt med öppna ögon, och brinner för sina uppgifter. Han är noggrann och lämnar inget åt slumpen. Nu ligger inte hans fokus på hundar längre, nu finns det annat som han ägnar all sin tid åt. Han tar otriligt fina bilder och så skrev han en fin text... Nu har en låga slocknat - en av deras vänner. Han skrev en text, och jag kopierar den här, den säger så mycket... Han skrev att han tror på henne, att han tror att hohn ska klara det - det gjorde hon inte. Hon lämnade man och en liten dotter i helgen...
Det är en tsunami…..
Det är ett flyg där tekniken slutar fungera…..
Det är en bomb som briserar…….
Det är en bil, det är en isfläck, däck som inte biter, bromsar som kämpar en hopplös kamp….
Det är en hastighet som är bara ett uns för hög…..
Det är ett ögonblicks oupmärksamhet…..
Det är en sjukdom som drabbar utan rättvisa, utan syfte, utan mål och mening…..
Det är ett besked som når oss en kall decemberkväll…..
Det är en vän och allt stannar till för en tid…..
Verkligheten blir ännu lite verkligare och mina tankar vandrar. Vandrar till vännen, vandrar till de som finns runt omkring henne, vandrar till verkligheten som verkar sakna förnuft.
Till den verklighet som verkar slå blint omkring sig, tar vad den kan ta och slår vad den kan slå. Verkligheten som du och jag inte rår på, som inga dem eller vi rår på och plötsligt övergår min sorg i vrede.
Vrede mot denna meningslösa verklighet som omger oss alla, använder och missbrukar oss, gör oss till marionetter utan mening eller mål.
Verkligheten som låter oss irra omkring på stigar som inte har någon början eller slut, som inte är till för någonting alls mer än att göra oss mer förvirrade.
När vi äntligen förstått rycks bladet ur vår hand och efterlämnar en tom, gapande, stirrande handflata som återigen tappar balansen, slutar förstå…..
Om tummar som hålls hjälper, håller jag tummarna tills mina fåriga händers knogar vitnar och sedan håller jag dem lite till.
Om böner hjälper, ber jag med hög röst tills mina stämband bara är skrovliga blad och inte orkar återge ens skuggan av min röst, därefter ber jag tyst till orden stockar sig i mitt huvud och sedan ber jag igen……
Jag tror på dig, du klarar det här…..
Det är en tsunami…..