27/4; fredag
När Linus och jag gick till dagis regnade det - när Sigge och jag tog en promenad nyss sken solen. Våren är på väg! Igen... Jag gick för Maximilian som slutade andas precis innan han tog sina första steg... jag gick... för att jag kan! Men något som stör mig när jag går, och rider, är att mina tår somnar på högerfoten - kanske är en nerv i kläm i foten, men troligtvis kommer det från ryggen... Det har varit så förut - nu har det varit så länge...
Nu sover Sigge gott - och jag tar en kopp kaffe. Njuter av lite tystnad. Stillhet. Snart är alla barn vakna och hemma igen. Då njuter jag av det. Det är konstigt att dagarna, kvällarna och nätterna - och till och med en helg - kan kännas lång - bara för att inte Anders är hemma. Det är konstigt att man kan tänka så många gånger att man önskade att han var här - att Om han var hemma, skulle vi kunna t.ex. sätta upp tavlor, fixa det sista på barnens rum, städa garaget osv - trots att jag inte tror att vi hade gjort det även om han var hemma - då hade vi säkert tagit en extra ridtur eller en golfrunda... När han inte är hemma är det ingen idé att skjuta upp saker... jag får ju liksom göra dem ändå. Torka bort en fläck. Stoppa in en maskin tvätt. Diska vällingflaskan. Plocka undan... Då kan jag ju lika väl göra det direkt. Jag saknade honom i natt när Sigge ville ha en flaska - det har han ratat flera nätter, men inte när jag är själv. Jag saknade honom när Hiho skällde vid halv sex - det är ingen idé att skrika på honom - han hör ju inte ändå... Det var bara att stiga upp - tassa upp - för att inte väcka Sigge... Smyga tillbaka och hoppas att varken jag eller Hiho väckte honom... Det gick bra. Sedan saknade jag honom när jag vakande och insåg att Sigge fortfarande sov - men det var dags för Klara att stiga upp... Jag saknade honom när jag inte kunde få upp en burk... Men jag hoppas och tror att han har det bra på sin regatta! Att han kan njuta av friheten på det Stora havet, av att få uppleva något som man sällan får chans till.
Något annat som jag hoppas - men kanske inte tror - är att Karl-Evert vet att det inte är mina hundar som har bajsat flera gånger utanför hans hus utan att jag har plockat upp det...
Vi får fortsätta att hoppas, tro och älska - så länge vi kan, för att vi kan...
Nu sover Sigge gott - och jag tar en kopp kaffe. Njuter av lite tystnad. Stillhet. Snart är alla barn vakna och hemma igen. Då njuter jag av det. Det är konstigt att dagarna, kvällarna och nätterna - och till och med en helg - kan kännas lång - bara för att inte Anders är hemma. Det är konstigt att man kan tänka så många gånger att man önskade att han var här - att Om han var hemma, skulle vi kunna t.ex. sätta upp tavlor, fixa det sista på barnens rum, städa garaget osv - trots att jag inte tror att vi hade gjort det även om han var hemma - då hade vi säkert tagit en extra ridtur eller en golfrunda... När han inte är hemma är det ingen idé att skjuta upp saker... jag får ju liksom göra dem ändå. Torka bort en fläck. Stoppa in en maskin tvätt. Diska vällingflaskan. Plocka undan... Då kan jag ju lika väl göra det direkt. Jag saknade honom i natt när Sigge ville ha en flaska - det har han ratat flera nätter, men inte när jag är själv. Jag saknade honom när Hiho skällde vid halv sex - det är ingen idé att skrika på honom - han hör ju inte ändå... Det var bara att stiga upp - tassa upp - för att inte väcka Sigge... Smyga tillbaka och hoppas att varken jag eller Hiho väckte honom... Det gick bra. Sedan saknade jag honom när jag vakande och insåg att Sigge fortfarande sov - men det var dags för Klara att stiga upp... Jag saknade honom när jag inte kunde få upp en burk... Men jag hoppas och tror att han har det bra på sin regatta! Att han kan njuta av friheten på det Stora havet, av att få uppleva något som man sällan får chans till.
Något annat som jag hoppas - men kanske inte tror - är att Karl-Evert vet att det inte är mina hundar som har bajsat flera gånger utanför hans hus utan att jag har plockat upp det...
Kommentarer
Trackback