5/8; söndag
En tidig morgon i stallet – dressyrarbete väntade för BaronKanon. Det kändes inte alltför illa med tanke på att det var länge sedan vi körde ett dressyrpass… Han känns fin, lyhörd, mjuk och liksidig. Nu tittar jag på lite hästhoppning – väntar på de svenska hästarna – bloggar, dricker kaffe och äter blåbärspaj som blev över igår när Anne och Olof var här. Anders är ute och fiskar och barnen leker. Vi har gått en runda och hittade lite svamp.
Vi har fått hem Hiho i en liten ask. Den står än så länge på bänken, snart ska han ”planteras”. Anne och jag pratade om döden – barnen frågade om Hiho. Och jag tänker att jag har glömt så mycket – i vilken ordning, hur det kändes och vad som hände… Jag minns den absurda känslan att planera för dödsannons och begravning – i stället för ett 60årskalas. Jag minns oförmågan och rädslan att uppleva det som förut var förknippat med glädje och lycka. Jag minns sökandet efter aktiviteter att fylla dagarna med för att slippa känna och tänka alltför mycket – samtidigt som jag hade mitt knä, som jag försökte rehabilitera. Jag minns den strida strömmen av människor i den direkta närheten som ville hjälpa till. De som ställde upp, som delade sorgen - de räddande änglarna. Jag vet att jag ändå har saknat någon att Verkligen dela sorgen med. Varken min bror eller far är speciellt bra på att visa hur ledsna de är eller prata om det. Jag vet att det finns så många tragedier som är större än att mista sin mamma – tanken vågar ju inte ens stanna vid att förlora sin livspartner eller sina barn. Men livet förändrades. Resten av livet blev annorlunda och jag är inte samma människa som förut. Och ibland kan jag känna att jag inte blev klar med sorgen. Mina ögon svämmar fortfarande över många gånger när jag tänker eller pratar om mamma. Jag kommer aldrig kunna bli som vanligt igen. Som vanligt existerar inte längre. Processen är inte klar. Jag vet inte om den har något slut.
Och med tiden inser man att även om det inte finns ett slut på sorgen - så är inte mitt liv slut nu. Vi har ett ansvar med Livet. Vi måste fylla det med så mycket gott vi bara kan. Det är upp till oss själva att försöka forma vårt öde och livet. Ingen vet vad som händer sedan. Linus frågar mycket om det här. Livet. Döden. Universum. Jag försöker hitta svar. Försöker se vår litenhet i storheten, i det oändliga. Försöker se kretsloppet. Partiklarnas kretslopp.
Den här versen fick vi med den lilla asklådan:
"Minnet lever, det kan ej jordas
Det kan ej gömmas bland stoft och grus
Nej, det skall leva i fågelsången
i blomdoft och i vindens sus"