flisas

Jag läser en krönika av Elin Kvick. ""Vem fan är Rolf-Göran Bengtsson?!". Frågan skär ilsket och infekterat genom sociala medier. Suckande och ifrågasättande. Vad gick fel? Och varför? Var är Zlatan? Eller någon av Sedinarna? Vann alltså en hästgubbe? På riktigt? 2012? Helt sjukt.

Men 45 procent av rösterna talar sitt tydliga språk. Den svenska ridsportens gudfader har äntligen lyckats slå sig igenom bruset av dova bandyklappar och skrålande derbysegrare. Som etta på världsrankingen, innehavare av en pinfärsk världscupseger, EM-guld och OS-silver är Rolf-Göran förste svensk - på nästan allting. Sällan har Jerringpriset varit så välkommet och efterlängtat.

Och så fullkomligt korrekt.

Sportredaktioner land och rike runt tycks å andra sidan bestå av testosteronvibrationer, innebandysvett och slutspelsskägg.

Reportar som tycker att hästen gör jobbet och ryttaren följer med. Som tror att ridsport och travsport är same shit, different names. Och som inte bryr sig nämnvärt om en man i vita, tighta ridbyxor och figursydda kavajer.

Men efter otaliga år och hundratals medhavda mellismackor i en bil mellan fotbollsmatcher, basketträningar, innebandykamper, handbollssatsningar, gymnastiklektioner och balettklasser inser man att sportvärldens klimat skiljer sig en hel del sporterna emellan. Med ridsporten som segrare.   
Där stallet allt som oftast är hemvist till det största engagemanget och tyngsta slitet.

Ridsporten är och kommer förmodligen länge förbli sportjournalistikens största miss. Ett område som sportsverige inte bara ignorerar eller förbiser.

Det är ett ämne som dessa journalister är pinsamt okunniga inom. Och redaktioner idiotiska som inte bevakar. För vad man tycks glömma bort är inte bara den extremt stora emotionella betydelsen eller det faktiska nyhetsvärdet. Det är - ur en rent krass synvinkel - även det monetära.

Ridsporten är en kassako utan dess like. En multinationell industri och en källa till oändligt engagemang.

Och ändå är det sist på listan. Snäppet efter beachhandboll och Brommapojkarnas P94:or."

Vidare löäser jag Tommys text för Tidningen Rida.

"

Käre Lasse Anrell

Har läst kommentarfälten i tidningarna efter Rolf Göran Bengtssons Jerringpris.
De flesta inläggen känns inte ens värdiga att bemöta och gör mej mest ledsen.
Men man kan kanske inte begära att alla skall förstå vad hästhoppning går ut på eller vad som krävs av utövaren.
Att rida en 1.60 bana motsvarar ett Sprinterlopp för ryttaren, mjölksyran hos ryttaren är större än hos hästen. Det krävs reflexer som en formel 1 förare och konkurensen är extrem. Ett misstag och du är borta.

Och även om ridsporten är Sveriges näst största sport till utövandet har sporten långt kvar innan den når antalet tittare som fotbollen eller hockeyn har. Därför blir hästintresserade så lyckliga när även vi får uppmärksamhet och bevakning i media. Det är inte längesen sedan Svt började sända världscuptävlingar sporadiskt.

Så att som sportredaktör vara så fullständigt ointresserad och så oseriöst blanda ihop begreppen och b.la blanda ihop ATG - travspel med hoppning samt att skita ur sig andra uttalanden fullständigt tagna ur luften borde vara direkt pinsamt för en sportjournalist?

Men det är ju kanske detta uppror från de fina idrottsintresserade handlar om? Alltså alla dessa upprörda åsikter från framhävare av dessa sporter som redan har massiv mediabevakning.

I många av dessa sporter har nya världsstjärnor banat väg för nya generationer genom sina framgångar.
Sporter som innan dess inte nått de största tittarsiffrorna tex längdåkning, utförsåkning, tennis, speedway, innebandy, golf mfl.

Vad är då skillnaden? För det första är ridsporten ansedd som en tjejsport och en mjukis-sport. För det andra fälls hela tiden uttalanden som “det är hästen som hoppar” ..

Jo det är väl i sak sant, men den fysiska och mentala prestationen av ryttaren på en världscupsbana är att jämföra med formel 1 eller motorcross, där misstag kan sluta med katastrof, både för ryttare och häst.
Tro mej, det finns inget “mjukis-konto” i ridning. Bara väldigt hårt arbete!

För att citera Musse Hasselwall, känd kampsportare efter sina första försök på hästryggen:
- Jag trodde kampsport var tufft, men det är ingenting mot hästhoppning!

Så jag har en utmaning till dej käre sportjournalist:
Ring Lena Bredberg och ställ upp i Kändishoppningen nästa år på Stockholm Horseshow.
Försök komma runt en bana på 80cm eller varför inte rida mot ett 1.60 hinder om du kan få tillgång till en häst som är kapabel till det, och tala sen om om du fortfarande tror att det är hästen som hoppar.... och ge sedan en världsstjärna den respekt han förtjänar.

För att inte nämna oss 500.000 aktiva ryttare som oavsett om vi får bli titulerade “sport” av Sveriges sporttyckarelit eller inte lägger ner minst lika mycket svett och tårar som vilka andra sportutövare som helst.

Tommy Ekman"

Här hemma försöker jag ta mig igennom dagarna med snickare, elektriker och en vild bebbe som ska fram och upp överallt. Idag är Linus oxå hemma. I eftermiddag är det uppföljningsmöte på dagis. Anders är i Köpenhamn. Sigge har dessutom haft dåliga sovvanor på nätterna. Igår natt var han vaken över två timmar! Jag föröskte vila på dagen, men gav upp försöket med att förtränga snickarna, och förträngde tröttheten istället.