flisas

Jag, Sigge och två hundar har varit ute en runda denna, kanske, den kallaste dagen det här året, men också, kanske, den vackraste... Vi möter en bil. Det är inte samma kurva som i höstas, inte samma backe som för någon dag sedan - men det är samma väg... Jag ser att kvinnan ser oss. Det sitter en kvinna i den vita bilen - kanske en mamma. Kanske har hon kört den här vägen varje dag i tjugo år, fram och tillbaka. Hon kan vägen... Det hon, troligtvis, inte ser - är bussen som kommer från det andra hållet... Hon kör fort. Alldeles för fort. Det är kanske inte halt, men det är isiga vallar vid vägkanten, vilket gör att jag inte kan rulla ner oss i diket. Jag vinkar hysteriskt för att få henne att sakta ner. Ser katastrofen i vitögat. Hon ser bussen - och tvingas välja att gasa ännu fortare för att hinna förbi oss och hinna köra in på kanten igen innan en frontalkrock med bussen är ett faktum. Busschauffören skakar på huvudet och vinkar till mig sekunden efter att kvinnan har passerat. Jag böjer mig ner - rättar till lillemans mössa, pussar honom ömt på kinden. Tittar upp mot himlen - ser en flagga på halv stång mot den knallblå himlen - och inser tacksamt att den här vackra stunden, var inte vår sista... Jag torkar den lilla tåren i ögonvrån, jag fortsätter gå, andas ut... För den här gången...
Jag kan fortsätta att tänka framåt. Jag tänker på att jag snart ska utföra en prövningskurs åt Teknikum i Kemi, och en lovskola i ma/no på TC. Hur ska det gå? Jag tänker på hur natten var. En Sigge som vaknade vid etttiden, och var rättså tydlig med vad han ville - han ville snutta. Två timmar stod jag ut innan jag kapitulerade... Innan det blev 1-0 till Sigge... Han somnade snabbt - och jag undrar om det hade varit lika bra att ge honom mat från början? Jag tänker på det som Anja och Linus berättade för några dagar sedan "en flicka som hade ätit så mycket snö så hon kräktes, och sedan fick hon åka hem dagen efter för att hon mådde illa..." - varför kan inte föräldrar inse att det kanske inte är så enkelt som lite snö, för mycket läsk eller chips som gör att barnen kräks - det kanske i själva verket är ännu enklare - det kanske är ett virus, som vi inte vill ska spridas som en löpeld i samhället. Att skylla på en massa annat är bara ett svepskäl till att slippa vara hemma med barnet - ingen vill vara magsjuk. Jag tänker på sångstunden som vi var på igår - Sigge och jag. Där Sigge var det enda barnet som inte satt stilla i mammans knä. Sigge kikade på gitarren, i andras väskor, ville ha andras nappar och prova trappan som fanns i direkt anslutning till ringen på golvet... Jag tänker på vårt bygge - vi har fått dörrar, väv på väggarna och golv... Det närmar sig inflyttning?!
Jag tänker på att det finns så mycket att vara tacksam för. Att jag fick vara vaken ett par timmar i natt känns plötsligt inte så jobbigt.