flisas

Dagarna flyter ihop. Stormarna avlöser varandra. Regnet strilar ner. Sigge sover. Linus och jag försöker roa oss bäst vi kan, medan Klara är hos Nellie och tvättmaskinen såväl som diskmaskinen är i full gång och regnet öser ner. Jag kikar in fb och förundras över alla rosaskimrande statusar - vänner kan få vedstapling till något romantiskt, en ensamkväll att låta som en romantisk komedi, bakning med barn att låta som ljuv musik, ett toalettbesök kan jämföras med att befinna sig i paradiset, en kopp kaffe är som champagne, städning kan låta som något som kan jämföras med när kalvarna släpps på grönbete och köttbullar med makaroner kan låta som en nobelmiddag... Och kanske är det så där underbart... Livet... jag har vänner att läsa om, jag får varva ensamhet, med tvåsamhet och flersamhet, jag har fina barn att baka och umgås med, en toalett att göra mina behov på, ett hem att leva i och sköta om, kaffe att dricka och mat på bordet. Kanske är det precis det som är så fint? Kanske är det bara svårt att se skimret för det gråmulna?