lite till, denna onsdag
Jag var stark. Eller egentligen behövde jag inte vara så stark. Mötet gick bra. Förskolan hade tänkt till och planerat bra övningar. Jag läser om CVI, även om jag inte vet att det är det som Linus har - och om han har det, så är det nog rättså lindrigt? Han har tex inga problem med att känna igen sig eller känna igen människor.
Som vi har förstått krävs ett rikt mått av initiativförmåga och självförtroende av den som lever med CVI, förmågor som vi inte får med oss ifrån starten utan måste förvärva under resans gång.
För att kunna lägga grunden till och utveckla en god och sund självkänsla under uppväxtåren behöver vi få känna att vi är älskade, och älskade precis som de vi är. Inte bli nedvärderade men inte heller höjda till skyarna och intalade att våra prestationer är bättre än de egentligen är. Inte minst för ”barn med ett handikapp som ingen kan se eller förstå” är det nödvändigt att få en realistisk bild av sig själva och av verkligheten.
Men medan vi är beroende av de människor vi har omkring oss för att kunna bygga upp en god självkänsla måste vi lita till oss själva när det gäller självförtroendet. Ett gott självförtroende växer fram ur de erfarenheter vi gör och de utmaningar vi ställs – och ställer oss – inför, och som vi lär oss att klara av. Vi lär var våra gränser går, och hur det kan bli möjligt att tänja på dem. För, som ordet också säger, det handlar om att ha förtroende för oss själva och det vi kan åstadkomma. Om vi inte tror på oss själva, då hjälper det inte vad andra tycker. Alldeles oberoende av hur vår verkliga förmåga ser ut.
Att upprätthålla ett gott och stabilt självförtroende kan innebära en daglig kamp för den som har CVI. Vårt samhälle, våra skolor och vi enskilda människor i olika åldrar är ofta okunniga, tanklösa och emellanåt rent av illvilliga. Den som inte är som andra löper risk att ställas åt sidan eller mobbas.
Ytterst handlar det om varje enskild persons upplevelse av livskvalitet och som vi vet har inte alla samma värderingar i detta avseende. Har vi tagit ställning på ett medvetet och ansvarsfullt sätt och gjort ett val som inte går ut över någon annan, då har vi rätt att vänta oss respekt av vår omgivning. Oavsett om vi lever med CVI eller ej.
I en TV-intervju såg skådespelerskan Susan Hampshire tillbaka på sin barndom, som hon sade hade präglats av hennes dyslexiproblem. Hon kunde också ha talat för barn med odiagnosticerad CVI: Att vara ett barn med ett handikapp, som ingen kan se eller förstå, innebär att leva ett ensamt liv. Du väcker andras vrede, gör dina föräldrar besvikna, och värst av allt, du vet att du inte är obegåvad.
Just nu hör jag Linus och Anja leka. De spelar på ipaden, leker familj, och på dagis hade de sagt att de skulle ha två barn. Just idag känns det bra. Just idag är jag stark.
Som vi har förstått krävs ett rikt mått av initiativförmåga och självförtroende av den som lever med CVI, förmågor som vi inte får med oss ifrån starten utan måste förvärva under resans gång.
För att kunna lägga grunden till och utveckla en god och sund självkänsla under uppväxtåren behöver vi få känna att vi är älskade, och älskade precis som de vi är. Inte bli nedvärderade men inte heller höjda till skyarna och intalade att våra prestationer är bättre än de egentligen är. Inte minst för ”barn med ett handikapp som ingen kan se eller förstå” är det nödvändigt att få en realistisk bild av sig själva och av verkligheten.
Men medan vi är beroende av de människor vi har omkring oss för att kunna bygga upp en god självkänsla måste vi lita till oss själva när det gäller självförtroendet. Ett gott självförtroende växer fram ur de erfarenheter vi gör och de utmaningar vi ställs – och ställer oss – inför, och som vi lär oss att klara av. Vi lär var våra gränser går, och hur det kan bli möjligt att tänja på dem. För, som ordet också säger, det handlar om att ha förtroende för oss själva och det vi kan åstadkomma. Om vi inte tror på oss själva, då hjälper det inte vad andra tycker. Alldeles oberoende av hur vår verkliga förmåga ser ut.
Att upprätthålla ett gott och stabilt självförtroende kan innebära en daglig kamp för den som har CVI. Vårt samhälle, våra skolor och vi enskilda människor i olika åldrar är ofta okunniga, tanklösa och emellanåt rent av illvilliga. Den som inte är som andra löper risk att ställas åt sidan eller mobbas.
Ytterst handlar det om varje enskild persons upplevelse av livskvalitet och som vi vet har inte alla samma värderingar i detta avseende. Har vi tagit ställning på ett medvetet och ansvarsfullt sätt och gjort ett val som inte går ut över någon annan, då har vi rätt att vänta oss respekt av vår omgivning. Oavsett om vi lever med CVI eller ej.
I en TV-intervju såg skådespelerskan Susan Hampshire tillbaka på sin barndom, som hon sade hade präglats av hennes dyslexiproblem. Hon kunde också ha talat för barn med odiagnosticerad CVI: Att vara ett barn med ett handikapp, som ingen kan se eller förstå, innebär att leva ett ensamt liv. Du väcker andras vrede, gör dina föräldrar besvikna, och värst av allt, du vet att du inte är obegåvad.
Just nu hör jag Linus och Anja leka. De spelar på ipaden, leker familj, och på dagis hade de sagt att de skulle ha två barn. Just idag känns det bra. Just idag är jag stark.
Kommentarer
Trackback