flisas

Idag har jag tid att fixa lite, ta det lungt, mysa, - städa gjorde jag idag, och kommer säkert göra det senare oxå - jag lyssnar på musik, gnolar högt och lågt, Sigge sover... Och jag kikar på hemsidor - hamnar hos Elly som lider av en obotlig hudsjukdom. Jag läser vad hennes mamma skriver, och jag tänker att våra öden är olika. Och som jag brukar säga "alla har rätt till sitt öde"... Hon skriver om framtiden...
"Vill jag se in i en spåkula? Vill jag veta hur det kommer att bli? Finns det verkligen ett svar, en väg, ett öde som redan är lagt? Det borde vara vi som formar vägen, vi som väljer stigarna, vi som skapar bilden i spåkulan.
Hade vi redan innan vetat hur det skulle bli så hade väl vägen troligen fört oss dit. Med bilden i vårt huvud hade vi gjort valen därefter och själva medverkat till att tillslut nå den punkt som förutspåtts.
Vågar vi tro att det inte finns något öde, att vi håller ansvaret och makten i vår hand. Att vi själva väljer våra vägar?
Vissa vägar har inga stigar, inga sidospår, inga rondeller, ingen återvändo. Vad gör man då?
Man kör på den där jäkla vägen, i 200 och hoppas att det bär. Hoppas att vägen aldrig tar slut, hoppas att bensinen räcker, att det inte ligger massa skit på vägbanan och att bilen aldrig går sönder."
Eller som en klok kvinna skrev i kommentarerna:
"Man kör på luft och vatten, kör över skiten, puttar bilen när den går sönder och kör off-road. Så är det bara... Och struntar i att försöka se in i framtiden, men ser framåt - en liten bit i taget."
Vi söker ofta svar. Vill veta. Tänker för mycket. Analyserar. kalkylerar. Vi glömmer nästan att det är vi som skapar framtiden genom våra val. Vi formar våra liv. Vi påverkas såklart av andra och dem vi råkar på. Vi väljer. Åtminstone en del...