12/7; torsdag
Lugna dagar... Stormiga dagar... Känslor åt alla håll och kanter. Strandsatta - inte riktigt, men vi är på en ö och utrymmet är begränsat, möjligheterna att komma undan och andas själv är litet. Ibland för litet. Kajsa, klaras kompis har varit här ett par dagar och har nu åkt. Vi var i vägga och åt lunch, gick en runda på stan och kände fast mark under fötterna en stund. Nu är Anders och de stora barnen och pilkar torsk. Sigge sover och jag vilar. Vi hade ett bryt innan de åkte, tröttnade - och den här gången tröttnade Anders och jag samtidigt- ingen av oss kunde medla och vara den starka. Idyllen skymdes av gnäll, prat, frågor. Man orkar inte parera och vara vuxen. Jag läste om trotsåldrar...
"Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.
Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara.En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning. Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi "välja våra krig".
Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade." ..."6 år. Efter den lugna 5-årstiden kommer 6-årstiden som är betydligt stormigare. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen. Känslolivet åker berg- och dalbana. 6-åringen är skör. Många får psykosomatiska symtom, ont i magen är till exempel mycket vanligt. Precisionen och koordinationen är ofta sämre nu än tidigare.
Vid 6 år är barnet vetgirigt och har lätt för att lära. Han vill ha ordentliga svar, kan argumentera och kompromissa. Gillar att tävla och få beröm. Vill gärna "styla". Kan ta mer ansvar än tidigare.
Kroppen förändras snabbt, drar iväg på längden, kroppens proportioner blir mer som vuxnas. Det är svårt att sitta still, 6-åringen är glad och rastlös.
Det viktigaste i 6-årigens liv är förstås att skolan börjar. Efterlängtad av en del, en jobbig förändring för andra. Men de flesta klarar denna omställning ganska bra efter en tid."
Detta hittade jag på psykologiguiden. Inte för att jag vet om Linus är i en trotsålder - vi har nog inte direkt känt av sådana tidigare, men nog är han vetgirig och nog har han växt på sistone... Och visst är det svårt att vara förälder - tårar, skratt, hoten och mutorna haglar i en salig röra... Alltid älskad.
"Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.
Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara.En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning. Ett trotsigt barn behöver motstånd. Det är inte fel att våga sätta stopp, bli arg och hindra barnet. Det är tvärtom viktigt, genom att ge motstånd hjälper vi barnet framåt i utvecklingen. Därmed inte sagt att vi måste ta alla konflikter - det kan bli outhärdligt många. Ibland måste vi "välja våra krig".
Mitt i en intensiv trotsperiod känns det som att den aldrig kommer att ta slut. Men den tar slut och ofta följs trotsperioden av en ovanligt lugn period.
Det är svårt att vara lugn och konsekvent när det stormar som värst. Det är naturligt att man som förälder växlar mellan att hota, skrika, straffa, övertala, gråta och muta. Det mår barnet inte dåligt av.
Barn är olika. En del gråter istället för att skrika då de trotsar. Därför kan vi inte alltid behandla syskon på samma sätt.
Det kan vara lugnande och tröstande att prata med andra föräldrar med barn i samma ålder. Många tror att de är ensamma om att ha ett "omöjligt" barn och känner sig misslyckade." ..."6 år. Efter den lugna 5-årstiden kommer 6-årstiden som är betydligt stormigare. Det är som om barnet får en stark oro i både kroppen och i själen. Känslolivet åker berg- och dalbana. 6-åringen är skör. Många får psykosomatiska symtom, ont i magen är till exempel mycket vanligt. Precisionen och koordinationen är ofta sämre nu än tidigare.
Vid 6 år är barnet vetgirigt och har lätt för att lära. Han vill ha ordentliga svar, kan argumentera och kompromissa. Gillar att tävla och få beröm. Vill gärna "styla". Kan ta mer ansvar än tidigare.
Kroppen förändras snabbt, drar iväg på längden, kroppens proportioner blir mer som vuxnas. Det är svårt att sitta still, 6-åringen är glad och rastlös.
Det viktigaste i 6-årigens liv är förstås att skolan börjar. Efterlängtad av en del, en jobbig förändring för andra. Men de flesta klarar denna omställning ganska bra efter en tid."
Detta hittade jag på psykologiguiden. Inte för att jag vet om Linus är i en trotsålder - vi har nog inte direkt känt av sådana tidigare, men nog är han vetgirig och nog har han växt på sistone... Och visst är det svårt att vara förälder - tårar, skratt, hoten och mutorna haglar i en salig röra... Alltid älskad.
Kommentarer
Trackback