11/5; fredag
Sigge kämpar med en bobbycar - bemästrar, testar nya vinklar, tar efter... Han jobbar på. Han härmas. Försöker. I det tysta - till han vrålar. Av frustration. Av lycka.
Jag läser om föräldrar och ddagispersonal. Jag läser vad Malin Wollin skriver - hon skriver klokt, hon skriver underhållande. Jag nickar och håller med. Innan Linus gick till dagis idag - fick jag ett "bryt" på honom, kände mig som ett barn som ville skrika och rymma... Jag förskte ringa ett samtal, ville ändra en tid och lyssnade på en telefonsvarare, när han kommer och tjatar om vem det är... Finns det något jag tycker illa om så är det barn som avbryter, som inte slutar när de ber dem, som inte kan vänta på lilleturen... Jag är inte stolt över mig när jag blir arg och irriterad - jag hör hur jag sänker mig till sandlådenivån. Linus vill kramas. Och jag har svårt att släppa känslan av irritation, men kramar honom till all frustration är borta. Jag blir aldrig så arg på någon som på mina barn - jag älskar ingen så mycket som jag älskar mina barn...
"En sextioårig förskollärare ruttnar på att tre pojkar leker i torkskåpet och placerar en fot på dörren. Det spelar ingen roll vad som har föregått händelsen eller hur rågat måttet var, barnen var tre år.
Treåringar som leker i torkskåpet hör till. Det är lag på att treåringar måste leka i torkskåpen. Jag har jobbat på flera förskolor och jag har haft tre egna treåringar och vet detta: om man inte hittar en treåring ska man leta i torkskåpet först för det är alltid där de är.
Man kan tycka att foten på dörren inte var så farlig men vad händer nästa gång? Kan man passera en gräns kan man passera flera.
Förskolepersonal ska behärska sig. Deras jobb är inte att älska våra barn och heller inte att bestraffa våra barn, de ska vara fullblodsproffs. Jag ser hellre att min personliga bankman är ett långfingrat stolpskott än att människorna som ansvarar för mina barn är labila och pratar med nyporna när ingen ser.
Det finns människor som ska visa känslor och som får balla ur till en våt fläck av frustration och ilska. De kallas föräldrar och de har världens svåraste jobb.
Ingen kan göra dig så arg som ditt barn och allt beror på kärleken du känner för detta underverk som driver dig till vansinne.
Barn ska inte bestraffas. Aldrig. Dåligt beteende kan få konsekvenser, absolut.
Men barn ska inte bestraffas och de ska inte tröstas med karameller.
De ska kramas till vett när vi plockat ut dem från torkskåpet och sagt till på skarpen."
Jag läser om att dagis kan vara skadligt innan två års ålder, enligt psykologen Eva Rusz.
"Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov.
Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka" eller "docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.
Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder. Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."
Hjärtat blöder när jag läser - ska mitt barn lämnas på dagis efter sommaren. Var finns mitt samvete? Tror man inte på det hon skriver - beror det nog på att man har dåligt samvete... Jag inser själv att Han inte Behöver dagis. Behöver jag dagis? Kan vi klara oss utan dagis? Kan vi klara oss på en lön? Vi har dagar kvar? Jag intalar mig att det är bättre att han får vara där korta dagar, men börja efter sommaren, istället för att kastas in på dagis vid två års ålder och vara där längre dagar... Många av oss föräldrar går nog ständigt med dåligt samvete för att vi inte hinner hämta tidigare på förskolan och ha mer tid med våra barn, eller för att vi smugit i väg från jobbet tidigare och lämnat kollegorna i sticket. Samvete åt alla håll och kanter... Men många av oss behöver oxå många av delarna - tid med barnen, träning, egenstimulans i form av tex jobb - för att må bra, för att få ihop pengar - för att bli en bättre förälder.
Jag tror absolut att Eva Rusz har rätt. Inget barn mår bättre av att vara på dagis än att vara hemma. Möjligen om föräldrarna skadar barnen på ett eller annat sätt... Alla barn tar säkert inte skada, och barnen slutar säkert att skrika efter de hjärtskärande minuterna när föräldrarna går därifrån - men hur bra mår barnet av att bli lämnad med sin oro och övergivenhetskänsla? Alla tar nog inte skada - men alla har nog det bästa hemma. Alla mina barn kommer att ha börjat på dagis före två års ålder. Och jag har inte speciellt dåligt samvete för det - det finns andra saker som jag mår sämre av... Det är ett val jag/vi gör. Vi har tänkt för och mot. Vi har gjort det vi anser vara det bästa - och det kan vara gott nog?
Jag hoppas på mindre barngrupper - med bra personal som stimulerar och lyckas utmana mitt, och andras, barns, till utveckling och lärande. Som lyckas se alla. Det är i förskolan barnen gör avstamp för det livslånga lärandet. Den har betydelse för vad våra barn lär sig, hur mycket de lär sig och hur de utvecklas. Lärandet i förskolan bygger på att barn lär sig genom att leka, samspela, utforska och skapa. Men jag tror i och för sig att det som de ska lära sig innan två års ålder - skulle de lika väl kunna göra hemma. Att samarbeta och samspela är de för små för i den åldern.
Att känna skuld och lägga skuld på föräldrar och förskolepersonal är ingen lösning... det är ju vi som bryr oss mest. Jag slutar inte älska mitt barn - när jag lämnar det på dagis. Jag hoppas att jag fortsätter att vara en av de allra viktigaste personerna i mitt barns liv - den som barnet kan komma till och knyta an till. En som alltid finns där... även om jag inte alltid håller handen...
Nu ska jag klä på oss - regnkläder - gå ut och gunga, leka och busa innan han somnar gott i vagnen.
Jag läser om föräldrar och ddagispersonal. Jag läser vad Malin Wollin skriver - hon skriver klokt, hon skriver underhållande. Jag nickar och håller med. Innan Linus gick till dagis idag - fick jag ett "bryt" på honom, kände mig som ett barn som ville skrika och rymma... Jag förskte ringa ett samtal, ville ändra en tid och lyssnade på en telefonsvarare, när han kommer och tjatar om vem det är... Finns det något jag tycker illa om så är det barn som avbryter, som inte slutar när de ber dem, som inte kan vänta på lilleturen... Jag är inte stolt över mig när jag blir arg och irriterad - jag hör hur jag sänker mig till sandlådenivån. Linus vill kramas. Och jag har svårt att släppa känslan av irritation, men kramar honom till all frustration är borta. Jag blir aldrig så arg på någon som på mina barn - jag älskar ingen så mycket som jag älskar mina barn...
"En sextioårig förskollärare ruttnar på att tre pojkar leker i torkskåpet och placerar en fot på dörren. Det spelar ingen roll vad som har föregått händelsen eller hur rågat måttet var, barnen var tre år.
Treåringar som leker i torkskåpet hör till. Det är lag på att treåringar måste leka i torkskåpen. Jag har jobbat på flera förskolor och jag har haft tre egna treåringar och vet detta: om man inte hittar en treåring ska man leta i torkskåpet först för det är alltid där de är.
Man kan tycka att foten på dörren inte var så farlig men vad händer nästa gång? Kan man passera en gräns kan man passera flera.
Förskolepersonal ska behärska sig. Deras jobb är inte att älska våra barn och heller inte att bestraffa våra barn, de ska vara fullblodsproffs. Jag ser hellre att min personliga bankman är ett långfingrat stolpskott än att människorna som ansvarar för mina barn är labila och pratar med nyporna när ingen ser.
Det finns människor som ska visa känslor och som får balla ur till en våt fläck av frustration och ilska. De kallas föräldrar och de har världens svåraste jobb.
Ingen kan göra dig så arg som ditt barn och allt beror på kärleken du känner för detta underverk som driver dig till vansinne.
Barn ska inte bestraffas. Aldrig. Dåligt beteende kan få konsekvenser, absolut.
Men barn ska inte bestraffas och de ska inte tröstas med karameller.
De ska kramas till vett när vi plockat ut dem från torkskåpet och sagt till på skarpen."
Jag läser om att dagis kan vara skadligt innan två års ålder, enligt psykologen Eva Rusz.
"Vi måste öka vår kunskap om vad som skapar välbefinnande och psykisk hälsa hos våra småbarn. Brist på prylar utgör inte samma hot mot ett barns hälsa som bristen på känslomässig närhet. Moderna föräldrars självförverkligande får inte gå före barnens grundläggande känslomässiga behov.
Dagens barn har bytt roller med sina föräldrar. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att kunna ”tanka" eller "docka” närhet. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, karriären eller träningspassen.
Om våra barn inte ges möjlighet till att etablera en trygg och stabil anknytning under de första två levnadsåren riskerar de att drabbas av olika känslomässiga problem, exempelvis oförmåga att skapa och vidmakthålla vuxna kärleksrelationer. Det kan även ge upphov till dålig självkänsla, ångesttillstånd och en ökad psykisk sårbarhet.
När ett barn har fötts i dag är en av de mest förekommande tankarna hos föräldrarna: ”När kan det börja på dagis”? Vi tänker automatiskt i termer av att vi skall låta andra ta hand om barnet i stället för att fråga oss hur vi som nyblivna föräldrar skall bete oss för att tillgodose vårt barns behov. I vårt land finns sen länge en spridd uppfattning om att barn behöver socialiseras så snabbt som möjligt. Detta är felaktigt: ett litet barn behöver inte socialiseras! Det är först vid tvåårsåldern som den processen behöver starta. För att denna process skall kunna ske på ett tillfredsställande sätt behöver barnet före två års ålder ha optimal tillgång till mamma och pappas trygga hamn. Föräldrarnas känslomässiga närhet, intoning och omvårdnad är avgörande.
Idag kan barngrupper på dagis bestå av 25 småbarn fördelade på 2-3 förskollärare. Förskolelärarna gör ett bra jobb men de kan inte ersätta det känslomässiga bemötande som föräldrar bör ge sina barn. Detta medför att många barn riskerar att lida brist på känslomässig omvårdnad.
Idag lär sig 1-2-åringar att de skall bita ihop, gilla läget och inte bli ledsna när föräldrarna går till jobbet. ”Han/hon vill ju så gärna gå på dagis" och "gråten går över” säger vi. Javisst går gråten över.
Men när barnets känslor trycks undan och nonchaleras vid upprepade tillfällen skapas en inre sårbarhet. Brist på känslomässig närhet hos barn under två år kan ge betydligt allvarligare skador än de som orsakas av barnfattigdom. Vi bör därför fråga oss om barn ska börja på dagis före två års ålder. Barn lär sig att vara andra till lags, många sätter på sig glada miner, fast de egentligen känner sig övergivna. De måste hitta olika överlevnadsstrategier för att passa in i föräldrarnas värld. Då barn anpassar sig och biter ihop tolkar vi vuxna det som att allt är bra med dem. I själva verket kan det vara tvärtom.
Hos det vuxna barnet kan detta få konsekvenser i parrelationer. Det kan få svårt att identifiera sina egna känslomässiga behov och riskerar att få en begränsad uthållighet och problemlösningsförmåga. Det ger upp för lätt, eftersom förmågan att bygga och bibehålla starka band till andra är bristfällig.
Vi behöver stanna upp och tänka några varv till inom familjepolitiken. Varför skall vi socialisera våra barn tidigare än vad som är nyttigt? Vad ska vara vägledande: föräldrars självförverkligande eller småbarns välbefinnande? Vi behöver sätta barnens behov i fokus."
Hjärtat blöder när jag läser - ska mitt barn lämnas på dagis efter sommaren. Var finns mitt samvete? Tror man inte på det hon skriver - beror det nog på att man har dåligt samvete... Jag inser själv att Han inte Behöver dagis. Behöver jag dagis? Kan vi klara oss utan dagis? Kan vi klara oss på en lön? Vi har dagar kvar? Jag intalar mig att det är bättre att han får vara där korta dagar, men börja efter sommaren, istället för att kastas in på dagis vid två års ålder och vara där längre dagar... Många av oss föräldrar går nog ständigt med dåligt samvete för att vi inte hinner hämta tidigare på förskolan och ha mer tid med våra barn, eller för att vi smugit i väg från jobbet tidigare och lämnat kollegorna i sticket. Samvete åt alla håll och kanter... Men många av oss behöver oxå många av delarna - tid med barnen, träning, egenstimulans i form av tex jobb - för att må bra, för att få ihop pengar - för att bli en bättre förälder.
Jag tror absolut att Eva Rusz har rätt. Inget barn mår bättre av att vara på dagis än att vara hemma. Möjligen om föräldrarna skadar barnen på ett eller annat sätt... Alla barn tar säkert inte skada, och barnen slutar säkert att skrika efter de hjärtskärande minuterna när föräldrarna går därifrån - men hur bra mår barnet av att bli lämnad med sin oro och övergivenhetskänsla? Alla tar nog inte skada - men alla har nog det bästa hemma. Alla mina barn kommer att ha börjat på dagis före två års ålder. Och jag har inte speciellt dåligt samvete för det - det finns andra saker som jag mår sämre av... Det är ett val jag/vi gör. Vi har tänkt för och mot. Vi har gjort det vi anser vara det bästa - och det kan vara gott nog?
Jag hoppas på mindre barngrupper - med bra personal som stimulerar och lyckas utmana mitt, och andras, barns, till utveckling och lärande. Som lyckas se alla. Det är i förskolan barnen gör avstamp för det livslånga lärandet. Den har betydelse för vad våra barn lär sig, hur mycket de lär sig och hur de utvecklas. Lärandet i förskolan bygger på att barn lär sig genom att leka, samspela, utforska och skapa. Men jag tror i och för sig att det som de ska lära sig innan två års ålder - skulle de lika väl kunna göra hemma. Att samarbeta och samspela är de för små för i den åldern.
Att känna skuld och lägga skuld på föräldrar och förskolepersonal är ingen lösning... det är ju vi som bryr oss mest. Jag slutar inte älska mitt barn - när jag lämnar det på dagis. Jag hoppas att jag fortsätter att vara en av de allra viktigaste personerna i mitt barns liv - den som barnet kan komma till och knyta an till. En som alltid finns där... även om jag inte alltid håller handen...
Nu ska jag klä på oss - regnkläder - gå ut och gunga, leka och busa innan han somnar gott i vagnen.
Kommentarer
Trackback