21/5; måndag
Här skulle kunna ligga bilder från en fantastisk tävling - om inte fotografen hade slarvat med att ladda batteriet,, så att batteriet tog slut innan starten ens gick. Men det kommer bilder... Men inte så många och kanske inte så bra bilder, som jag hade tänkt. Men det gör inget. Bilderna sitter på näthinnan. Bilder av fantastiska hästar och ryttare. Bilder på fantastiska människor som masserar både hästar och människor, som ger vatten, springer med dricka, kratsar hovar, tvättar, smörjer, fixar och donar, ekipage som kommer i mål som etta, och tvåa. Som har genomfört en bedrift! Jag ser tyvärr även bilder på hästar som inte går igenom veterinärbesiktningen, som har blivit halta på vägen och människor som är så utmattade att de spyr efter målgång, jag ser tårar - av glädje och sorg. För stall peak gick det i stort sett så bra som det kunde på Göingeritten. Baron Grey Star och Yvonne tog SM-silver, på CEI*** 160 km, och kvalade enl FEI och SvRf regler till VM i England 2012. Agil och Ia, vann CEI** 120km och Estrella och Anne, vann CEI* 80 km. Det är fantastiskt fint att få vara en del av denna framgång! Baron har jag ridit många mil på under hösten vintern och våren och Estrella och jag såg till att klara "uppkvalningen" för helgens tävling! Jag är så imponerad av hästarna, ryttarna och teamet som fixade de här resultaten! Och inte att förglömma, hovslagaren, som fixade till en tappsko på Baron inför sista rundan. Jag körde hem en bil från tävlingen - efter att ha stått upp i ca 19timmar och burit otaliga hinkar vatten. Jag körde själv, med en blixtrande huvudvärk som kom och gick framför ena ögat, men som ändå blev bättre.
Söndagen bjöd på sommarvärme, fotbollsmatch för Klara och sång i kyrkan. Fika hos Sandra och Eric, och mat hos Olof och Anne.
Jag tänker på utanförskap mitt i en gemenskap. Jag tänker på beslut över någons huvud. Om man bara hade fått vara med och bestämma - hade beslutet känts mer okej och rätt - för alla. Om någon bara hade frågat... Jag tänker på ensamhet, och att inte riktigt räknas, trots att man sliter och gör så gott man kan - men man gör något annat än de andra. På hur en del måste mästra och kontrollera - förminska någon som gör så gott den kan. Någon som kan tänka själv - får någon att känna att den inte alls tänkte... Många är ensamma, mitt bland en massa andra... Vi är olika. Vi har olika roller. Det är viktigt att få känna sig betrodd och viktig i ett sammanhang. Jag vill öka förståelsen i allmänhet för att människor är olika, för människor som är annorlunda. Vi kan aldrig acceptera att människor hamnar i utanförskap, depression och ångest för att andra människor inte förstår. Jag har sett så många, och känt det själv (men bara en bråkdel av vad andra har varit med om, och i doser som går att hantera) - människor som är utanför gemenskapen. Och jag har själv stått maktlös inför uppgiften som pedagog, som mamma, som medmänniska och vän. Försökt hjälpa. Men vi måste hjälpas åt - tänka oss för. I alla sammanhang. Ge utrymme och självkänsla, och cred för det någon faktiskt gör. Vi måste fortsätta att jobba för ökad förståelse, acceptans och respekt.
Söndagen bjöd på sommarvärme, fotbollsmatch för Klara och sång i kyrkan. Fika hos Sandra och Eric, och mat hos Olof och Anne.
Jag tänker på utanförskap mitt i en gemenskap. Jag tänker på beslut över någons huvud. Om man bara hade fått vara med och bestämma - hade beslutet känts mer okej och rätt - för alla. Om någon bara hade frågat... Jag tänker på ensamhet, och att inte riktigt räknas, trots att man sliter och gör så gott man kan - men man gör något annat än de andra. På hur en del måste mästra och kontrollera - förminska någon som gör så gott den kan. Någon som kan tänka själv - får någon att känna att den inte alls tänkte... Många är ensamma, mitt bland en massa andra... Vi är olika. Vi har olika roller. Det är viktigt att få känna sig betrodd och viktig i ett sammanhang. Jag vill öka förståelsen i allmänhet för att människor är olika, för människor som är annorlunda. Vi kan aldrig acceptera att människor hamnar i utanförskap, depression och ångest för att andra människor inte förstår. Jag har sett så många, och känt det själv (men bara en bråkdel av vad andra har varit med om, och i doser som går att hantera) - människor som är utanför gemenskapen. Och jag har själv stått maktlös inför uppgiften som pedagog, som mamma, som medmänniska och vän. Försökt hjälpa. Men vi måste hjälpas åt - tänka oss för. I alla sammanhang. Ge utrymme och självkänsla, och cred för det någon faktiskt gör. Vi måste fortsätta att jobba för ökad förståelse, acceptans och respekt.
Kommentarer
Trackback