31/5; torsdag
Idag ska jag möta elever som ska börja i 7an till hösten. Och jag läser det som Malene skriver... tänker på hur förväntansfulla några av eleverna är, hur rädda några av eleverna är, vad glada några av dem är och hur in i märgen jobbigt några trycker att det är. Skolan är stor. De kommer möta fler elever, och fler lärare. Vi lärare försöker samarbeta och tänka på vad som är bäst för eleven och hur vi ska kunna hjälpa dem på olika sätt - och förhoppningsvis på bästa sätt. Det kommer sitta 24 elever med olika bakgrund, med olika förmågor och olika kunskaper och redskap i bagaget. Det kommer sitta elever där som vill gå i skolan och kommer vara där pliktskyldigt i tre år, varje dag, det finns elever som vill men inte kan ta sig till skolan, det finns elever som kommer luras av andra att göra saker de själva inte vill. Det finns de som alltid kommer missa en viss lektion. Om vi inte ser dem, om vi inte lyckas... Det sitter elever med och utan diagnos, elever som vi misstänker ha en diagnos... Många känner sig värdelösa och att de har en hopplös situation - för vem vill gå till ett ställe där du känner dig utanför, där du blir mobbad och där du inte får det stöd du behöver?
I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:
"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov. Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånvaron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.
I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid problem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".
Marlene skriver och brinner lite extra för barn med npf-svårigheter - men det hon skriver kan gälla olika svårigheter, och alla människor. När vi skaffar oss redskap och blir duktiga på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir vi, per automatik, bättre på att möta alla människor!. Hon vill förmedla hur vi pedagoger (men även socionomer, läkare, sjuksköterskor och föräldrar etc)- hur vi människor - kan göra det lite enklare för eleverna som har de här svårigheterna och för deras familjer. Vi möter ofta barn "utan motor" och "de som har svårt att koncentrera sig" - de är ju inkluderade i skolan. Ofta är det just de här barnen Marlene skriver om - "för barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagogutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskollärarutbildning ha, även om speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma.
Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar...
Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan.
Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?
När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade."
Jag tackar återigen Marlene för att hon sätter ord på det som jag går och tänker på. Jag kunde inte sagt det bättre själv - därför försökte jag inte ens idag, jag "lånade" hennes ord.
I en rapport från Skolverket som kom 2010 står det bland annat så här:
"Skolans arbetsmiljö kan i sig motverka eller bidra till att frånvaro uppstår. Undervisningen måste utformas så att den passar elevernas skilda behov. Intervjuerna både med eleverna och med skolföreträdarna visar att ströfrånvaron är störst vid lektioner i idrott och hälsa.
I alla intervjuer – med skolföreträdare, förvaltningar och elever med egna erfarenheter av frånvaro – återkommer bemötandet från lärare och annan skolpersonal som den enskilt viktigaste faktorn för att undvika frånvaro eller få tillbaka elever från frånvaro. Att skolan trots allt fungerar i ett i övrigt trassligt liv hänger ofta samman med att det finns någon i skolan som ser och förstår. Ett positivt samarbete och goda kontakter med hemmet, inte bara vid problem, poängteras av många intervjuade, både i skolor och vid förvaltningar".
Marlene skriver och brinner lite extra för barn med npf-svårigheter - men det hon skriver kan gälla olika svårigheter, och alla människor. När vi skaffar oss redskap och blir duktiga på att förstå/möta en människa med npf-svårigheter så blir vi, per automatik, bättre på att möta alla människor!. Hon vill förmedla hur vi pedagoger (men även socionomer, läkare, sjuksköterskor och föräldrar etc)- hur vi människor - kan göra det lite enklare för eleverna som har de här svårigheterna och för deras familjer. Vi möter ofta barn "utan motor" och "de som har svårt att koncentrera sig" - de är ju inkluderade i skolan. Ofta är det just de här barnen Marlene skriver om - "för barnen med npf-svårigheter, som ju till stora delar befinner sig inom området "svårt att koncentrera sig, få saker gjorda, starta sin motor", finns ju inkluderade i skolan. De finns ju i alla klasser. I hela Sverige. Därför räcker det inte med att man (äntligen) gör en inriktning på specialpedagogutbildningarna i Sverige mot just den specifika inriktningen. Den kunskapen måste varje student som genomgår lärarutbildning, fritidspedagogutbildning, förskollärarutbildning ha, även om speciallärarna har fler verktyg, djupare kunskap. Tanken är ju att barnen skall få sådant stöd att de kan gå i de vanliga klasserna. Och som studien ovan visar så måste alla vuxna som jobbar i skolan ha god kunskap om vad det är som lägger krokben för barn med npf - annars möter man barnen fel. Annars skyddar man inte barnen från allt det de utsätts för, det som gör att de så ofta stannar hemma.
Om vi inte ger kunskapen till alla studenter som har valt ett yrke som handlar om barn, så kommer vi fortsätta att ha barn som inte kan gå till skolan, fast de egentligen vill. Fast de inte är sjuka i de vi brukar kalla "sjukdomar". Det räcker inte med att några ur personalen på en skola är kunniga i npf-problematik och går på vidareutbildningar för att förstå - när inte övriga personalen gör det. Samarbetet kring barnet som så lätt hamnar utanför måste vara grundmurat. Vi måste ha liknande kunskap, liknande förståelse allihopa som befinner oss och jobbar med ett barn med npf-svårigheter. Detta i sin tur innebär att ALLA människor måste sätta sig in i vad neuropsykiatriska funktionsnedsättningar innebär, eftersom ALLA människor faktiskt vid ett flertal tillfällen i livet kommer att befinna sig i närheten, via skola, jobb, kamratkontakter, vänner, släktingar...
Vi måste också titta på betygskriterierna, bedömningen av skolbarn som inte når upp till skolans uppsatta mål, men som inte tillhör särskolan, eller är intellektuellt funktionsnedsatta. Nu finns bara två varianter. Antingen går du i särskola - eller så går du inkluderad i grundskolan. Då bedöms du utifrån de två skalor som finns. Pys-paragrafen finns att ta till, men används för sällan. Det måste gå att vaska fram andra alternativ, tänka lite kreativt. Det kan inte vara meningen att skolan är till för att "slå ut" vissa elever bara för att man har svårt för just de saker man mäter och anser som viktiga i skolan.
Vi måste också titta på alternativa skolformer. Kanske är det så att alla barn inte skall gå i den inkluderande skolan. Kanske behöver vissa barn gå i andra former av skolor. Kanske behöver vi fler alternativ än grundskolan och särskolan?
När vi vuxna förstår och också förmedlar till alla barn att "när ett barn misslyckas i skolan eller hemma, så är det inte barnets fel, det är vi vuxna som, med barnets hjälp måste hitta andra lösningar för ALLA BARN VILL LYCKAS" då kommer också barnen att förstå det och det är viktigt att de barn som barnen med extra många svårigheter möter, får den kunskapen. Annars får barn som går fysiskt inkluderat i skolan, fortsätta att vara psykiskt exkluderade."
Jag tackar återigen Marlene för att hon sätter ord på det som jag går och tänker på. Jag kunde inte sagt det bättre själv - därför försökte jag inte ens idag, jag "lånade" hennes ord.
Kommentarer
Trackback