flisas

Idag är en sån dag - när hemmet redan är städat, promenaden är gången, tvätten är inlagd, hundarna är kammade, bebben sover, blommorna är vattnade - när tankarna inte riktigt stannar. När de maler. Och man inte riktigt känner sig tillfreds... Och just då, när jag ska öppna städskåpet och ställa tillbaka sopborsten, slår det mig som en blixt från klar himmel, rakt i bröstet - alltså dörren till städskåpet, inte en blixt - jag får liksom hela dörren i bröstet. Den tar andan ur mig, och jag vet inte hur jag ska få tillbaka den - dörren alltså... Ett sår i bröstet, som svullnar snabbt. Som gör ont och värker. Det passar med ett sår utanpå oxå - för just idag är det de jobbiga känslorna som har tagit över. Det gör ont när knoppar brister. Idag är saknaden stor. Imorgon blir vår yngste son 1 år. 1 år! När blir bebben ett barn? När han kan ta sig fram? När han kan gå? När han kan prata? När han slutar amma? Det är definitionsfråga. Men vår bebbe är inte längre en liten bebbe - han är mer och mer än kille, mer och mer en egen liten person med egen vilja som han mer och mer kan uttrycka. Snart är epoken mammaledighet över. För den här gången, och troligtvis för alltid. Jag njuter av den här tiden. Vill inte att den ska ta slut. Men jag inser att var sak har sin tid.
Snart hämtar jag mina stora barn - och vi åker en sväng till stan och jag puttar undan det jobbiga. Lite i taget. Det får göra ont när knoppar brister.